Just det - idag är en riktig blah-dag. Röd dag, strålande sol, jag har massor av korr kvar att göra, en massa städande, disk och plock som väntar på att bli gjort, och har ingen lust att göra något. Trött och håglös, och rätt så deppig. Vill liksom ingenting. Allt känns rätt så trist och tungt och jag vet inte riktigt varför. Det känns bara som att jag inte har ett liv. Ständig oro över pengar, samtidigt som det blir mer och mer tydligt att jag måste byta ut min stationära dator. Och det finns mer saker som jag skulle "behöva". Inte minst semester. Men det blir nog inget av det, för tatuering går före. Dessutom ska jag dansa i sommar, två kurser, men just nu räknar jag hit och dit för att se hur jag ska få ihop det ekonomiskt. Och det är inte direkt som om arbetstillfällena hopar sig... Alldeles för få jobb, helt enkelt. Men jag försöker ha is i magen och hoppas på att det ska bli bättre; försöker manifestera mer jobb med viljans kraft och genom mitt vanliga nätverkande och genom att verkligen försöka ladda det med positiv energi i stället för med oro. Det ska lösa sig på något sätt.
Jag är ledsen idag, känner mig rotlös och undrar om jag någonsin kommer att bli kär, träffa någon som älskar mig och vill leva resten av mitt liv. Kommer jag att träffa fadern till mitt barn? Oavsett om det är den personen som jag kommer att leva med eller inte. Jag vill träffa en person som får alla andra att förblekna i jämförelse, någon som helt enkelt fångar mitt hjärta. Låter det töntigt? OK då, då får jag väl vara töntig. Jag är inte så cynisk att jag tänker förneka att jag också vill bli kär och att det finns en romantiker bakom den svarta fasaden. (Fast det förstås... hur skulle en Vampire Girl kunna vara något annat än romantisk?)
Drömmer inte alla om att träffa sin soul mate? Den där personen som liksom är din andra hälft, som kompletterar dig, som du var skapad att dela ditt liv med? Drömmer vi inte alla om att bli riktigt förälskade, ända in på djupet, att älska på ett sätt som förändrar oss, som förändrar hela livet? Eller är det bara jag? Jag tror inte det... Men det känns lite som att i min ålder så "ska" man inte tänka så. Det anses tonårigt, pubertalt, hormonstormigt. Sturm und Drang. Men so what? Jag har förnekat mina känslor under en så stor del av mitt liv att jag banne mig hoppas på riktigt starka känslor, som jag tänker bejaka. För faktum är att jag är något av en känslojunkie.
Jag tycker om att bli berörd, att känna - djupt, starkt, i alla regnbågens färger. Det har jag alltid velat; att bli berörd och att beröra har alltid varit viktigt för mig, även under åren då jag förnekade och höll tillbaka en hel del av mina egna känslor.
Fast det är inte alltid lätt att uppleva känslor, hitta saker som berör. Kanske är det därför jag så ofta är uttråkad och känner mig allmänt otillfredsställd av livet: jag blir inte tillräckligt berörd, känner inte tillräckligt starkt. Får inte tillräckligt med kickar. Känsloberoende och kicksökare - jajamän. Men mer om det någon annan gång.
Nu måste jag ta mig i kragen och gå ut och handla lite. Få lite sol och luft innan jag sätter mig med manuset... Jag var ju tvungen att titta på Tyra Banks show så länge Rob Pattinson och Taylor Lautner var gäster :)
Peace, Love and Twilight
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar