Oälskbar eller bara osäker?

Ja, osäker är jag. Inte på vem jag är, utan på att andra tycker om mig, eller ens kan tycka om mig. Så fort en partner tar några steg bakåt, är på dåligt humör, snarstucken, inte verkar intresserad av mig längre, så slår tankarna till: Har han/hon tröttnat på mig nu? Är jag inte intressant längre? Tycker han/hon inte om mig längre? Det här säger jag givetvis inte, för jag vill inte vara en tjej som hela tiden måste höra att hon är omtyckt, som hela tiden behöver reassurance. För vem orkar med en sådan tjej? I stället försöker jag mer; vara gladare, vara mer lyhörd, kontrollera och läsa av om det är OK när jag kommer med förslag, inte ställa några krav. Jag räknar med att den jag har något ihop med säger ifrån om något inte känns bra, och just därför frågar jag. Jag vill ju inte göra något fel.

Men gissa om det sliter på mig, gissa om jag stålsätter mig för ett besked som den där lilla flickan inom mig är övertygad kommer att komma förr eller senare: att jag inte är värd att älska, tycka om, vara tillsammans med. Att jag är precis så ointressant, oattraktiv och värdelös som jag kan känna mig i mina sämsta stunder. Det spelar ingen roll hur många gånger vänner och bekanta har påpekat att jag är lätt att tycka om. för jag blir alltid övergiven igen till sist. Jag blir alltid lämnad, så då måste det väl vara mig det är fel på. Oälskbar, oattraktiv, ointressant, oförmögen att behålla någons intresse en längre tid.

Jag vet. Det är lite förmätet att tänka att det är mitt fel om en partner är på dåligt humör, för hela världen kretsar inte kring mig. Jag vet det. Men när det går ut över mig, så är det svårt att låta bli att undra. Och när jag har visat någon förtroendet att berätta att allt inte är på topp, och vågat visa att jag inte är på topp jämt, så blir jag ännu mer osäker och rädd för att jag inte längre räcker till. Jag vet att jag inte behöver vara perfekt, och att alla får ha en dålig dag, men faktum är att jag gång på gång fått tecken på att jag måste vara mer eller mindre på topp hela tiden, för annars blir jag lämnad. Jag förstår bara inte varför det är så. Jag gör verkligen mitt bästa för att inte visa hur jävligt det är vissa dagar, jag begär inte att någon ska lyssna på mig hela tiden (det har jag några få utvalda vänner till) eller bekräfta mig, och ändå verkar det som om jag, så fort jag inte är glad och social, så fort jag väljer att dra mig undan i stället för att tvinga mig att vara social trots ångest och trötthet, alltid får negativa kommentarer om det, eller rent av plötsligt blir ointressant. Det skrämmer mig. Då är jag med ens den lilla flickan som blir övergiven igen.

Ska jag någonsin våga prata med en partner om det här utan att vara livrädd för att det låter som om jag ställer krav? Ska jag någonsin våga vara så öppen? Jag vet inte.

Varför allt detta nu? Ett sms nu på morgonen med orden "det känns som om vi behöver prata". Finns det några ord som kan göra mig så kall? Som kan få marken att skälva under mina fötter, som om mitt fotfäste när som helst kan försvinna?

Det kan vara inget, det kan vara ett missförstånd, det kan vara slutet. Men jag tänker direkt att jag har gjort något fel och att det därför är slutet. Är det över så är det, då kan jag inte göra något åt det, för jag är för stolt för att krypa och be och ens fråga varför. Hur det än är, så känns det som en spik i kistan, som ett tecken på min oförmåga att vara tillräcklig, att hålla någon intresserad. Jag tänker direkt det värsta, men då är jag i alla fall förberedd. Men idag är tajmingen verkligen den absolut sämsta på länge. Har huvudvärk för femte dagen i rad, tårarna rinner, ångesten är tung i kroppen och nerverna ligger utanpå.