Känslomässig berg- och dalbana

Hur ska man kunna jobba när humöret åker upp och ner i expressfart, tankarna surrar ibland så fort att jag inte lyckas fånga upp en röd tråd, för att sedan bli så långsamma, så långsamma. Känner mig bedövad långa stunder, som om jag hade tagit en dubbel dos Stesolid (vilket jag inte har gjort), vissa stunder känner jag mig faktiskt lättad och friare efter gårdagens sammanbrott, andra stunder är det som om marken rämnat och jag är långt därnere i mörkret igen, nära ett nytt sammanbrott och drabbad av den enorma likgiltigheten. Den där likgiltigheten som innebär att jag inte bryr mig om huruvida jag lever eller dör. Den stora meningslösheten.

Jag förstår fortfarande inte varför. Det gick så fort, jag förstår inte vad som hände eller om något hände. Gjorde jag något fel, något som fick allt att förstöras, eller dök det upp någon intressantare? Någon yngre? Eller ligger det möjligen någon sanning i vad en av mina vänner sa, att det känns som om en tredje person kan ha påverkat att M gjorde slut? Jag vill inte tro det, men det är något som gör att jag inte direkt avfärdar den tanken, och tyvärr brukar min intuition vara rätt så bra. Om det vore så att det har förekommit någon som helst påtryckning, så blir jag verkligen besviken, för jag väntar mig något mer av vuxna människor. Inte för att jag orkar ställa till med stora scener - jag är verkligen ingen drama queen - men jag skulle så gärna vilja veta sanningen. Att inte veta, att inte förstå, är det värsta.

Dagens räddning har varit underbara N (&D) som tar initiativ till att jag ska träffa dem, göra saker ihop med dem, som bara finns där och lyssnar, säger helt rätt saker och dessutom är ärliga i vad de säger. Jag är inte den som självmant ringer, för jag vill inte tränga mig på och vet ärligt talat inte om jag får tränga mig på heller, så för mig betyder det enormt mycket när någon hör av sig och verkligen talar om att hon finns där på ett sätt som gör att jag känner att hon verkligen gör det också. Det värmer.

Jag ville verkligen tröstshoppa idag, glömma hur ont det gör genom att shoppa, men med tanke på alla små inköp på Tradera och nätet på sistone, och på tatueringstiden den 1 juni, så måste jag tänka efter lite. Och jag kom fram till att jag hellre än att tröstshoppa ville tröstpierca mig, så jag ringde Barbarella och kollade om det fanns tider. Nu har jag ju ingen man som kan störa läkningen... (Man får lyfta fram det positiva.) Piercingen är på ett lite mer intimt ställe, och medan jag ändå var igång så gjorde jag en dermal anchor också, på bröstbenet en bit ovanför BH-kanten. Jag trodde att den skulle göra ondast och blev riktigt förvånad över hur smärtfritt det var. OK att jag är ganska smärttålig, men jag känner ju smärtan och tycker inte så värst mycket om den (bara i vissa sammanhang). Nu är jag lite fattigare men fint smyckad för resten av livet. Kroppen är ett konstverk, jag vill smycka och pryda den för att förstärka dess skönhet. Inte för att jag inte är nöjd med mig som jag är, utan tvärtom just för att jag är nöjd. Mer eller mindre. Visst kan jag vilja bli 5-10 kilo lättare, men jag är ändå jävligt stolt över min kropp och vill smycka den. Permanent. För att uttrycka vem jag är, inte för att bli någon annan.

Lite fungerade det som tröst också. Men det är jobbigt nu. Dessutom ligger jag rejält efter med jobbet och måste försöka samla tankarna, fokusera mig och tokjobba några dagar. Det är bara det att imorgon har jag sminkjobb nästan hela dagen, och sedan ska jag till Hard Rock Café för bowling och middag med systrarna och svägerskorna (min och svägerska S födelsedagspresenter, lite sent sådär), och på lördag är jag upptagen nästan hela dagen. Så det blir hetsjobb på söndag och måndag - fram till dansen - och kanske efter den också. Suck! Det känns liksom inte som om ångest och att ha blivit dumpad är acceptabla ursäkter att inte hålla en deadline...

Nåja, jag räknar med att humöret går upp och ner ett tag, och hoppas på att läka snabbt. Får försöka stå ut, prata med vänner, våga ta kontakt med vänner när jag behöver dem, och bara försöka ta hand om mig själv utan att hitta på dumheter. Det går över. Det går alltid över. Och jag vet att det finns någon bättre för mig där ute, och jag väntar på att bli sådär löjligt, himlastormande kär. Jag hoppas att jag kan bli det.