Klichéer

"Du har inte gjort något fel", "Klandra inte dig själv", "Jag tycker inget illa om dig", "Det klickar bara inte" - har jag hört det förut? Så klichéartat.

Gissa om jag känner mig dum. Jag tyckte att allt kändes bra. OK, det var inget himlastormande, inget klick på det sättet, men det kändes bra. Vissa saker klickade otroligt bra. Trodde jag. Vad fel jag verkade ha. Det är nästan det värsta; att jag hade så fel. Jag försökte verkligen att inte överanalysera, att inte gå händelser i förväg, utan vara här och nu. Så länge det är bra så är det bra. Fast det var visst inte bra nog. Hur ska jag inte kunna ta det personligt?

Varför är män så på i början, och sedan vänder de tvärt? Allt är jättebra tills det plötsligt är ingenting, och då är det för sent att prata om det. Jag kan inte säga någonting, kan inte påverka någonting, och det hatar jag! Jag hatar att alltid vara den som blir lämnad, den som inte är nog.

Än en gång: Övergiven. Lämnad. Dumpad. Inget värd.

Det är klart att vi fortfarande ska vara vänner, jag inleder aldrig något med en person som jag inte också vill ha som nära vän. Det är den absoluta grunden för mig. Men jag litar inte på att han menar det, utan misstänker att han inte egentligen är intresserad av att vara vänner, utan bara av att hålla sams. Och det vore verkligen synd, för här är någon som jag haft jävligt roligt med och trivs med. Som det är enkelt att umgås med. Som jag inte vill förlora ur mitt liv. Jag visste inte vad jag kände för honom, vilket kanske inte är ett bra tecken om man tänker relationsmässigt, men jag trivdes och såg honom som en jäkligt bra vän, någon som jag vill ha kvar som vän. Men jag är inte den som tränger mig på, framför allt inte när jag vet att jag inte är önskad, så jag kommer ha svårt för att våga höra av mig och föreslå saker - vilket jag talade om. Så vi får väl se hur mycket han menade.

Plötsligt är allt mer komplicerat eftersom vi umgicks i vissa speciella sammanhang, och jag inte vet hur jag ska förhålla mig till dem nu. När jag äntligen hittar ett sammanhang där jag känner mig hemma, så händer det här. Är jag välkommen även om jag är ensam? Har jag någon plats där som mig själv, i stället för som någon annans? Med ens suddades en del av sommarplanerna bort. Nåja, jag kanske inte ska tänka mer på det nu.

Jag vet inte vad som gör mest ont: att inte ha sett att det var på gång, att bli ratad eller rädslan för att bli av med det sammanhang där jag fick just en känsla av sammanhang. Är den borta nu?