En gång ätstörd, alltid ätstörd i andras ögon?

Jag har nu varit fri(sk) från de ätstörningar som präglat större delen av mitt liv i 6½ år, men fortfarande möts jag till och från av tvivlet på att det går att bli frisk. Det är en fördom som är otroligt spridd, givetvis till stor del beroende på att många aldrig släpper taget om ätstörningen helt och därför inte blir helt friska, men ändå en fördom. För det är klart att det går att bli fri(sk). När man slutar leva ut ätstörningen, slutar låta tankar på mat och vikt styra tillvaron, normaliserar sitt ätande och slutar med kompensationsbeteenden så släpper man ätstörningen. Det är inte mer mystiskt än så. Visst innebär det att jag antagligen aldrig kan banta utan att riskera att väcka de ätstörda tankarna igen, men det finns faktiskt ett steg mellan tanke och handling. En ätstörd tanke innebär inte att jag kommer att agera på den. En dålig dags missnöje med kroppen och påföljande tanke om att gå ner lite i vikt behöver inte leda till att jag tar fasta på den tanken. Jag har ett val.

Jag har stött på tvivlet på att det går att bli frisk både inom och utanför vården, och de som vågar fråga är dem jag verkligen uppskattar. Den tvivlande blicken är svårare att bemöta. För då går jag in i försvarsställning, även om det bara är mentalt, och känner mig ifrågasatt. Och eftersom "alla" vet att anorektiker ljuger, så finns det inte mycket jag kan säga till den som tror att man inte kan bli frisk. Jag försöker leva friskt och på så sätt visa att jag faktiskt har befriat mig från alla kontrollerande tankar, att jag äter som jag vill och tränar när jag har lust och faktiskt struntar i vad jag väger. Jag har inte ens särskilt bra koll på det, utan gissar utifrån vad min kassa gamla IKEA-våg visade senast.

Förra veckan var jag en sväng på akuten för att tigga till mig en remiss till öppenpsykiatrin eftersom den hjälp jag kan få från vårdcentralen inte känns adekvat för mina behov. Det lilla besöket, som var enormt ångestframkallande för mig eftersom jag avskyr sjukhus och känner mig extra utsatt där – utöver den sårbarhet och utsatthet jag redan känner i och med depression, ångest och panikattacker – innebar att dra en snabb redogörelse för nuläge och historik för två personer. Först en sköterska och sedan för en läkare. Jag säger redogörelse, för den var inte omfattande nog för att jag ska vilja kalla den för en korrekt anamnes.

Givetvis nämnde jag att jag i min historia har både långvariga ätstörningar och självskadebeteenden, men att jag varit fri från anorexin sedan 2004. Ändå kommer det frågor om maten, om jag verkligen inte har ätstörda tankar osv. Läkaren frågade om vikt och BMI, om hur jag äter och liknande, och jag blev bara så trött. Varför kan de inte lägga fokus på det jag säger är problemet i stället för att problematisera något som inte längre är något problem?

Det är sant att jag är längre än genomsnittet och något smalare än genomsnittet, det vill säga inte direkt storvuxen. Och jag har kanske tappat några kilo under den här depressionsperioden eftersom jag helt enkelt inte har någon aptit och inte alltid orkat äta. Men det är inte ett problem och jag vill inte att det ska bli en felfokus bara för att någon inte förstår att man kan bli fri(sk) även från långvariga ätstörningar.

Toppar och dalar

Toppar tycks ständigt följas av dalar, lycka av sorgsenhet, gemenskap av ensamhet. Det är väl så som livets flöde fungerar, så man behåller en balans mellan högt och lågt, ljus och mörker. Mina toppar är kanske högre än en del andras och dalarna därför också djupare. Mitt idealtillstånd av balans blir därför när topparna är lika många och långa som dalarna snarare än ett liv som är en rak linje. Den där raka linjen representerar för mig stillestånd, stagnation, brist på liv. Ni vet den där linjen på en hjärtmonitor när hjärtat stoppat. Inte idealiskt alls.
Men det hade nog onekligen varit lättare om jag inte kände så mycket och inte var så … intensiv. Tidigare perioder när jag varit deprimerad blev allt liksom grått, tomt och ganska känslolöst; den här gången är det mer som att jag dragits ner i mörkret. Håglöshet, uselt självförtroende, den stora tröttheten och initiativlösheten – men känner gör jag, för det mesta. (Det är antagligen därför som ångestattackerna är värre än någonsin.)

I helgen upplevde jag lycka och dansglädje i Malmö, med workshops i två dagar för fantastiska Dud Muurmand från Köpenhamn, en hafla och rent allmänt underbar dansgemenskap med andra tribaldansöser. Dansare är verkligen urhärliga, lagom galna människor som jag älskar att umgås med! I den gemenskapen känner jag mig lika hemma som i min Gudinnefamilj i Glastonbury och upplever samma känsla av att ha kommit hem. Och (tyvärr) samma upplevelse av att med en krasch dimpa ner på jorden igen när jag kommer tillbaka och mitt normala liv känns tomt. Trots de älskade vännerna här, trots dansen här, trots ett hem som jag stortrivs i och katterna som jag mer än älskar. Trots att jag har mitt liv här. Men jag känner mig inte hemma längre. Jag saknar den känsla av sammanhang – KASAM – som är så fundamental för hälsa och välbefinnande. Och det känns så orättvist av mig eftersom jag har vänner men inte vet hur jag ska uppnå den där upplevelsen av gemenskap, delaktighet, gruppkänsla. Känslomässig närhet och öppenhet till en person, ja, men till flera – svårt. Jag känner mig mest ensam, osynlig, utanför, som att jag inte passar in.

Det har varit en lång och svår vinter, som inte är över än, även om helgen gav nytt liv. En helg jag sannerligen inte hade råd med, men som en av mina närmaste danssystrar, en av dem som vet, sa, "du hade inte råd att inte åka dit". Sant. Hur sant som helst. Självförtroendet ökade lite och jag hittade tillbaka till en del av mig som varit svår att komma åt ett tag. Tusen gånger bättre än någon terapi. Jag behöver mer dans! I sommar kan jag bara gå en sommarkurs för suveräna Callisto, men jag hoppas att kunna gå workshops för andra lärare också. Och så får jag väl styra upp och delta i dansträffar med danstjejerna här. Jag får försöka skapa en gemenskap även på hemmaplan.

Danssjälvförtroendet har varit på botten och fått mig att seriöst fundera på att sluta eftersom jag ändå är kass och inte kommer någonvart, men just nu är det inte ett alternativ att sluta. Dans är liv. Dans ger liv. Jag är dansare, så är det bara. Så jag behövde den här helgen. Miljöombyte, ny inspiration, nya människor, gemenskap. Underbart!

Kattliv

– Men nu verkar hon sådär fokuserad på jobbet igen. Knattrar som värsta kulsprutan på tangenterna. Så kan vi inte ha det. Who's in?
– Jag!
– Bus? Självklart!
Bonnie går ut och petar på matte. Pet, pet. Springer sedan undan för att matte ska komma och leka. Eller gosa. Oklart vilket. Huvudsyftet är att störa. Matte går efter, kliar lite bakom örat, kastar iväg en leksaksfisk.
Matte sätter sig vid datorn igen.
Ozzy sonderar terrängen genom att hoppa upp på skrivbordet och sätta sig vid fönstret. Matte pratar lite med honom men fortsätter knattra.
Ozzy sätter sig framför datorskärmen och stirrar på matte.
– Fattar du inte att vi tycker att du ska sluta jobba nu. Vi har tråkigt och jag vill ha gos.

Matte förstår inte, kliar bara Ozzy lite och sätter sedan ner honom på golvet. För att fortsätta jobba.
Tiger börjar pipjama ynkligt från sovrummet.
– Matte, matte, var är du? Jag har inte sett dig på flera minuter. Kom hiiiit!
Matte kommer inte utan kallar på Tiger som glatt kommer trippande när han hör hennes röst. Fast han kommer för att gerillagosa. Sätter sig bredvid matte, pussar, stryker sig, klappar matte med klorna halvute och kryper ner i knät. Förrädiskt gosig, men det här är inte gullegos utan terrorgos i syfte att skapa maximal distraktion och störning.
Efter några minuters bökande runt, runt i mattes knä för att täcka varje kvadratmillimeter med katthår, och ett antal attacker med blöta Tigerpussar och kloklappar, på en nu något frustrerad matte, är Tiger nöjd och hoppar ner. Steg 1 avklarat.
Nu är det dags att få matte att lämna datorn.


Tre katter i köket. Ozzy börjar ropa.
– Matte, matte, matte! Matte, matte, matte!
När matte bara vänder sig om och tittar på honom är det dags för steg 2: kasta saker. Ett muggunderlägg åker i golvet. 
– Ozzy! Matte låter lite sträng.
Ett armband puttas ner, och en nässpray. Men ingen matte.
– OK, flocken. Vad ska vi göra? Välta växter?
Ja, det står en kruka på bordet. Den innehåller nu i stort sett bara pärlhyacintlökar eftersom tre små pälsmonster på förbluffande kort tid kan sätta i sig bladen i en händelsecirkel som består av att katt äter pärlhyacintblad – katt spyr upp pärlhyacintblad och hårboll – katt äter fler pärlhyacintblad. Och så vidare.
– Hörni, vad tror ni om den här?
– Mmm, jag undrar om det inte finns vatten på botten också.
– Jag vill! Får jag! Får jag! Får jag!
Duns. 
– Vad gör ni egentligen? Vad var det där? frågar matte från arbetsrummet.
Det hörs ett stilla porlande när vatten rinner ur den välta krukan, över köksbordet och ner på golvet.
Matte kommer till sist ut i köket, ser en belåten Ozzy på köksbordet och en Tiger och en Bonnie under bordet bredvid en växande vattenpöl. Suckar. Plockar bort blöta saker från bordet och hämtar en trasa. Torkar upp, sätter på kaffe. 
Tre nöjda katter stryker sig runt mattes ben, är bevekande bedårande och får gos. Matskålen fylls på.
Mission accomplished.


Tio minuter senare sover katterna. Matte kämpar med koncentrationen.

Försäkringskassan – vad finns det att säga?

Efter fyra veckors officiell sjukskrivning (med sjukintyg) ringer en handläggare och talar om att de inte kommer att godkänna de första veckorna, då jag inte hade intyg eftersom jag inte kom mig för att ringa vårdcentralen och sedan fick vänta några dagar och inte orkade tjata om att bakåtdatera intyget, och att jag inom kort kommer att få en bekräftelse om att de har tagit emot mitt ärende. Den kommer efter fem veckor och säger ungefär så mycket som att de har tagit emot handlingarna och ska behandla mitt ärende, samt räkna ut hur stor ersättning jag ska få. Trots att det var förifyllt på sjukförsäkran jag fyllde i vilken SGI som skulle användas för beräkning. Eventuell ersättning, bör jag tillägga, eftersom de inte tycks ha börjat behandla ärendet - mer än att jag inte har rätt till ersättning för hela tiden. Och så de där 7 karensdagarna som riksdagen lagt på oss egenföretagare.

Idag, en halv vecka senare, kom ett brev till: nu vill de ha ett nytt sjukintyg för tiden från efter den första månaden för att kunna behandla ärendet. Vad?! Kan de inte behandla den tid de har fått? Nu ligger visserligen intyget från förra veckan, på ytterligare 2 veckors halvtidssjukskrivning, i ett kuvert bredvid mig på skrivbordet, men ska det verkligen vara så att en sjukskrivning måste gå ut innan de behandlar ärendet och skickar ut pengar? Det är inte som att jag kommer att få särskilt mycket pengar heller; 50 % av min alltför låga inkomst, och så bara 80 % av det, blir typ väldigt lite. Men det känns mer och mer som att man måste ha en buffert för flera månader när man blir sjukskriven, eftersom det är den tid det tar innan man eventuellt får ersättning. Den bufferten hade jag en gång, men de senaste årens lågkonjunktur har effektivt eroderat den, och idag har jag inga marginaler.

Det där sociala skyddsnätet som fanns i folkhemmets Sverige när jag växte upp tycks inte finnas längre. Inte som egenföretagare i alla fall. Man ska vara frisk och rik för att ha det bra här. Minsta svaghet, eller "särskilda behov", innebär försämrad ekonomi och att man behöver stå på sig för de rättigheter som borde vara självklara. En chans att komma tillbaka i en takt som innebär att man bygger upp en långsiktigt hållbar situation finns det inte rum för. Jag misströstar över det samhälle som vuxit fram och börjar bli dyrt och heligt trött på att ständigt oroa mig för pengar och för när nästa totala energidipp kommer. Jag har inte kunnat arbeta heltid på flera år, men utan någon hjälp från staten eftersom jag inte räknat med att kunna få sjukskrivning ändå eftersom diagnos "extrem trötthet" antagligen inte är hållbar. Tack vare att jag är min egen har jag ändå kunnat skapa ett arbetsliv som jag kan anpassa hyfsat helt på egen hand, men när konjunkturen blev sämre, villkoren försämrades så orkade jag inte jaga nya uppdrag i tillräcklig omfattning, parallellt med allt annat, och bufferten försvann bit för bit. Av såväl pengar som stresstålighet och energi. Men som egen verkar det inte finnas några alternativ, det är bara att bita ihop och köra.

Det här med människosyn

I måndags uttryckte Charlotte Wachtmeister (m), kommunalråd i Svalöv, vid ett möte i kommunen:

"Att kostnaderna för barn med särskilda behov ökar beror bland annat på att det inte längre finns tvångssteriliseringar." (HD 2011-03-16)

Wachtmeister uttrycker förvåning när Helsingborgs Dagblad (HD) frågar henne om uttalandet, och tycks tro att reaktionerna berodde inte på hennes åsikt utan på att Sverige har utfört tvångssteriliseringar. Hon förklarar sig på följande sätt:

– Vi hade en genomgång av ekonomin och det var en diskussion om varför kostnaderna för dessa barn ökar. En anledning är, om man tittar bakåt i vår lagstiftning, att vi inte längre tvångssteriliserar. Det ser jag som en möjlig anledning. (HD 2011-03-16)

Personligen tycker jag att hennes åsikt är skrämmande, framför allt om den är representativ för hennes människosyn. Det känns väldigt mycket som en syn på människor som indelade i över- och undermänniskor, önskvärda och icke önskvärda individer; ett resonemang som jag verkligen inte kan begripa. Men jag ställer mig också oerhört frågande till det underförstådda resonemanget om att det hade funnits färre barn med särskilda behov, och därmed lägre kostnader för kommunerna, om Sverige hade haft tvångssterilisering. Det fanns tre skäl till tvångssteriliseringar:

• eugeniska/rashygieniska skäl: risken att överföra oönskade arvsanlag, som sinnessjukdomar, begåvningsnedsättning, handikapp eller andra sjukdomar
• sociala skäl: personer som bedömdes vara olämpliga som föräldrar på grund av psykisk sjukdom, begåvningsnedsättning eller osocialt leverne
• medicinska skäl: graviditeten skulle kunna utgöra en fysisk eller psykisk risk för personen ifråga (läs: kvinnan)

(källa: Wikipedia)

Jag kan inte se hur något av dessa skäl skulle gälla någon av dem jag känner, eller känner till, som har barn med särskilda behov, eller som själva har särskilda behov. De skulle inte ha kommit på fråga när det gäller tvångssterilisering. Tror Wachtmeister att man ska kunna se i förväg vilka som kommer att få barn med t.ex. neuropsykiatriska diagnoser, funktionshinder eller CP-skador? Det finns inte ett 1:1-samband i ärftlighet eller levnadssätt. Var skulle vi dra gränsen – tvångssterilisera rökare? den som dricker för mycket? personer med en historia av psykisk ohälsa? personer med ett IQ under 100? under 80? kvinnor över en viss ålder? kvinnor som har för många sexuella partner?

Dessutom har jag ett problem med begreppet "särskilda behov" som brukar användas för alla typer av funktionshinder – fysiska, psykiska, neuropsykiatriska och intellektuella. I de flesta fallen handlar det om personer som har fullkomligt normala behov, men som har olika förutsättningar för att få behoven tillgodosedda och därför kan behöva särskilda insatser för sina helt normala behov. För att få den hjälp som t.ex. skolbarn har rätt till för att få samma möjligheter att delta och utvecklas som andra, måste föräldrarna stå ut med att deras barn pekas ut som "barn med särskilda behov" och extra kostnader. Det avvikande utmålas, som så ofta, som ett problem. Ett hinder. Jag vill inte att människor ska ses som problem och belastningar för samhället bara för att samhället är anpassat för en viss typ av normalitet. Kan vi inte vidga normalitetsbegreppet lite, så att fler får plats?

Jag vet inte om det är det enkla faktum att jag har levt och lever med psykisk ohälsa och vet hur det är att inte fungera helt normalt som gör att jag har den här människosynen, men jag skräms av synen på alla funktionshinder som stora problem och belastningar. Även när jag läste till sjukgymnast, en utbildning som jag hoppade av delvis för att jag inte kunde tåla den människosyn som fanns både på utbildningen och inom vården, reagerade jag mot att man lade fokus på hindret och missade allt som fungerade normalt. Periodvis har jag ett funktionshinder genom depression och ångest, trötthet och koncentrationsproblem, och jag har själv skapat strategier för att fungera "normalt". Kanske är jag därför en av dem som Wachtmeister skulle vilja tvångssterilisera för att förhindra att jag sätter barn med särskilda behov till världen. Fast det behövs inte, eftersom jag har valt bort barn. Men ändå: låt människor leva och vara sig själva!

Nästan som förr men ändå så långt ifrån

För ett par veckor sedan var jag och provade ut en bäckenkorsett för mina något överrörliga och därför ömmande bäckenfogar, och då tog naturligtvis ortopedteknikern mitt höftmått. Döm om min förvåning när det var detsamma som när jag var 20! Idag hade katterna dragit fram mitt måttband ur en låda och nyfiket och med en smula skräckblandad fascination bestämde jag mig för att kolla mina mått. Skräckblandad därför att det är ett bra tag sedan jag gjorde det och för att vissa gamla rädslor fortfarande kan flyga genom huvudet (typ: hur mycket större är jag nu?).

Än en gång: förvåning. Och lite misstro. För bortsett från att midjemåttet är lite större än när jag var 20 så är mina mått desamma. Och jag kan leva med lite mer runt midjan, för jag är ändå 17 år äldre och väger ett antal kilo mer. Inte för att jag vet hur många eftersom jag inte väger mig, men tillräckligt många för att det borde ha gjort skillnad. Sedan finns ju den stora skillnaden mot då: jag är frisk.

Det här är inget sätt att skryta, utan ren fascination. Jag minns när jag på vägen ut ur anorexin, när jag hade gått upp kanske 10 kilo, var förvånad över att det inte syntes mer. Kunde jag verkligen fortfarande vara smal när jag vägde det som jag då tyckte var "så mycket"? Det ögonblicket var en stor ögonöppnare för mig, och sa mycket om hur skev kroppsuppfattning jag hade haft innan. För så smal som jag såg mig då, och så nöjd som jag var då, hade jag aldrig varit innan.

Idag väger jag mer än vid den aha-upplevelsen och har hittat en trygghet i att det går att vara frisk och smal. Sunt smal, inte mager. Det är en stor skillnad, men en skillnad som jag för 10 år sedan inte förstod. Och jag är faktiskt ännu nöjdare idag. Delvis för att jag är frisk och nöjd, vilket faktiskt tog några år, delvis av tacksamhet över att jag har en kropp som ändå stått ut med ganska mycket, som under alldeles för många år var alldeles för undernärd, hårt pressad och underviktig, som har gått ner och upp och ner och upp igen i en destruktiv viktbergochdalbana, fått sina sviter men ändå hämtat sig riktigt bra. Jag är i bättre form än någonsin, starkare och uthålligare och tydligen med bättre kondition också, jag trivs i min kropp på ett sätt som jag aldrig gjort och jag tycker att jag ser bättre ut än någonsin. Jag är faktiskt riktigt stolt över min kropp. Med alla dess små skavanker och brister. För den är min, den är fantastisk, den är kapabel till så mycket njutning och glädje som jag aldrig var i närheten av som anorektiker.

Det har hänt att jag haft en dålig dag och när jag kommer hem och byter om framför spegeln kunnat säga till mig själv att "jag ser åtminstone jäkligt bra ut", och menat det, och så har dagen blivit lite bättre. Det är nytt. Det är väldigt nytt till och med. Men trevligt. Hemskt trevligt. Och det känns på något sätt så otroligt skönt friskt och på väg mot ett tillstånd med bättre självkänsla och allmänt större … nöjdhet. Stolthet.

Så mina mått må vara nästan som förr, men jag har kommit så ofantligt långt sedan dess. Stolt!

Något har hänt

Ja, något har hänt med mitt tålamod. Det är liksom lite större och jag har lättare för att acceptera saker som de är.

Hur märkte jag detta? Jo, genom att jag kunde acceptera att ta det lugnt och inte riktigt göra något alls i flera dagar när jag fick influensa i onsdags. Delvis förknippar jag acceptansen och lugnet med att jag på tisdagen tillbringade en underbar dag på spa på Sankt Jörgen Park Resort och verkligen gick ner i varv och bara var. Vatten, värme och indisk oljemassage gjorde underverk med mitt inre! Efter det följde 3 timmar dansdrilling, Drilling from Hell, som var körsbäret på toppen av en urhärlig dag. OK, det kanske inte var mitt smartaste beslut att köra spa + träning när jag vaknade med ont i halsen och lite småkymig känsla i kroppen, men det kändes ju bra under tiden (famous last words). Kanske inte lika bra när jag framåt småtimmarna vaknade efter att ha däckat i soffan några timmar och hade feberfrossa…

Men: jag accepterade. Vad annars fanns det att göra? Efter att jag plikttroget (och lite galet) hade varit uppe, slutkollat och skickat iväg ett jobb på onsdag morgon, var det sängen som gällde. Lugnet från tisdagen var kvar och jag var märkligt harmonisk. Tillräckligt för att lägga märke till det själv. Jag tog inte automatiskt värk- och febernedsättande för att kunna hålla vanligt tempo, utan kände att kroppen behövde vila. Så det fick den. Time out från allt annat.

Två dagar senare när jag fortfarande hade feber, fortfarande värk i kroppen och fortfarande inte kunde tänka klarare än för att läsa deckare och med möda tota ihop enstaka inlägg, OCH missade en after work som jag verkligen ville gå på var det kanske sisådär med acceptansen. Tålamodet tröt i takt med de avbokade gympassen och allt mer spända musklerna (jag är inte gjord för att ligga still), och med upplevelsen av att jag må vara lugn, men jag kan inte meditera eller göra något vettigt tankearbete eftersom det surrar av halva tankar i huvudet. Men ändå: jag pushade mig inte över gränsen. Och det var ändå 2005 som jag senast hade rejäl influensa, så det var kanske dags. Acceptansen gick helt klart lättare än förr.

Ytterligare två dagar senare är jag groggy men feberfri, försöker samla tankar och energi och funderar över hur tålamodet kan förändras. Jag tänker verkligen inte på mig själv som en tålmodig person, blir lätt otålig, vill att saker ska hända NU och har en tendens att tröttna på saker som drar ut på tiden eller personer som blir för långrandiga, men har ändå gång på gång bevisat att jag ibland har ett ofantligt tålamod. Och om jag lär mig att bemästra acceptans i stället för att bli irriterad och stressad över saker som jag faktiskt inte rår över och inte kan forcera, så är mycket vunnet. Jag tror att jag är på väg dit, och det känns underligt att vara så här lugn, så här… tålmodig. Men det är skönt.