Försäkringskassan – vad finns det att säga?

Efter fyra veckors officiell sjukskrivning (med sjukintyg) ringer en handläggare och talar om att de inte kommer att godkänna de första veckorna, då jag inte hade intyg eftersom jag inte kom mig för att ringa vårdcentralen och sedan fick vänta några dagar och inte orkade tjata om att bakåtdatera intyget, och att jag inom kort kommer att få en bekräftelse om att de har tagit emot mitt ärende. Den kommer efter fem veckor och säger ungefär så mycket som att de har tagit emot handlingarna och ska behandla mitt ärende, samt räkna ut hur stor ersättning jag ska få. Trots att det var förifyllt på sjukförsäkran jag fyllde i vilken SGI som skulle användas för beräkning. Eventuell ersättning, bör jag tillägga, eftersom de inte tycks ha börjat behandla ärendet - mer än att jag inte har rätt till ersättning för hela tiden. Och så de där 7 karensdagarna som riksdagen lagt på oss egenföretagare.

Idag, en halv vecka senare, kom ett brev till: nu vill de ha ett nytt sjukintyg för tiden från efter den första månaden för att kunna behandla ärendet. Vad?! Kan de inte behandla den tid de har fått? Nu ligger visserligen intyget från förra veckan, på ytterligare 2 veckors halvtidssjukskrivning, i ett kuvert bredvid mig på skrivbordet, men ska det verkligen vara så att en sjukskrivning måste gå ut innan de behandlar ärendet och skickar ut pengar? Det är inte som att jag kommer att få särskilt mycket pengar heller; 50 % av min alltför låga inkomst, och så bara 80 % av det, blir typ väldigt lite. Men det känns mer och mer som att man måste ha en buffert för flera månader när man blir sjukskriven, eftersom det är den tid det tar innan man eventuellt får ersättning. Den bufferten hade jag en gång, men de senaste årens lågkonjunktur har effektivt eroderat den, och idag har jag inga marginaler.

Det där sociala skyddsnätet som fanns i folkhemmets Sverige när jag växte upp tycks inte finnas längre. Inte som egenföretagare i alla fall. Man ska vara frisk och rik för att ha det bra här. Minsta svaghet, eller "särskilda behov", innebär försämrad ekonomi och att man behöver stå på sig för de rättigheter som borde vara självklara. En chans att komma tillbaka i en takt som innebär att man bygger upp en långsiktigt hållbar situation finns det inte rum för. Jag misströstar över det samhälle som vuxit fram och börjar bli dyrt och heligt trött på att ständigt oroa mig för pengar och för när nästa totala energidipp kommer. Jag har inte kunnat arbeta heltid på flera år, men utan någon hjälp från staten eftersom jag inte räknat med att kunna få sjukskrivning ändå eftersom diagnos "extrem trötthet" antagligen inte är hållbar. Tack vare att jag är min egen har jag ändå kunnat skapa ett arbetsliv som jag kan anpassa hyfsat helt på egen hand, men när konjunkturen blev sämre, villkoren försämrades så orkade jag inte jaga nya uppdrag i tillräcklig omfattning, parallellt med allt annat, och bufferten försvann bit för bit. Av såväl pengar som stresstålighet och energi. Men som egen verkar det inte finnas några alternativ, det är bara att bita ihop och köra.