Hur vet man om en rejäl dipp är en ingång i en depression eller en naturlig reaktion på en ohållbar situation, extrem trötthet och ett eller ett par smärtsamma minnen/trauman som kommit upp till ytan? Frågan är allvarligt menad: Hur vet man?
Handlar det om diagnostiska kriterier som inte är uppfyllda, eller om patientens berättelse och upplevelse av huruvida det finns problem som orsakar nedstämdheten kontra när man inte kan se någon tydlig anledning? Och ska både versionerna behandlas på samma sätt?
Min upplevelse av mina depressionsperioder är grådask, kyla, känslotomhet - en avsaknad av känslor som gjorde att jag kände mig allt annat än levande. Och till det ett antal av de vanliga diagnoskriterierna. Kan en naturlig stress-/trauma-/utmattningsreaktion skilja sig genom att det skulle kunna finnas ett mer normalt känsloliv, eller rent av väldigt starka och överväldigande känslor? Och de vanliga kriterierna.
Inom vården är de snabba att dra upp receptblocken och skriva ut antidepp, men betydligt sämre på att lyssna och erbjuda samtalsstöd för att ge patienter en chans att bearbeta sig genom och ur en jobbig situation. Det är väl mer kostnadseffektivt att skriva ett recept, låta patienten knapra piller som förhoppningsvis får henne/honom att må lite bättre och glömma problemet. För om det inte är en rent endogen depression så löser pillren i sig inget. Men hur väl fungerar det, och är det människoeffektivt om problemen ändå inte blir lösta? Om man bara dövar känslorna så att allt verkar vara bra på ytan?
Vore det inte humanare, mänskligare, mer lyckofrämjande och på lång sikt bättre för både individen och samhället att erbjuda samtal, lösningsorientering och faktiskt hjälp att ta sig genom och vidare? Helt oavsett om det handlar om trauman från barndom eller nutid, en stressig livssituation eller inlärd hjälplöshet måste det väl ändå vara bättre att lösa än att döva? Visst, det kan ta lite tid, för någon som är nere är inte alltid den kvickaste i att ändra sina tanke- och beteendemönster, men låt det ta lite tid då! Ett litet steg framåt är ändå ett steg framåt. Och "lite tid" innebär inte tretton år på divanen innan man har pratar färdigt om barndomen, utan jag är helt och fullt för lösningsorientering – men med utrymme för att få prata ur sig trauman och känslor.
Vi lever i ett samhälle där lyssnandets konst är på utdöende, och där allt färre förstår det helande i att i trygghet och lugn och ro få prata, få sätta ord på, och bli hörd. Idag ska allt gå så fort, så fort, att många inte har tid att vara tillräckligt närvarande för att lyssna. Blir det inte då ännu viktigare med något slags samtalsstöd för den som har saker att bearbeta? I stället för en näve piller och kanske (om man har tur) ett återbesök om två månader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar