Tiden bara rusar iväg

Himmel, vad tiden går fort ibland! Det har redan gått mer än en vecka sedan jag skrev senast, och det känns som bara ett par dagar. Jag förstår inte längre när jag ska ha tid att blogga. Fast det kanske snarare är så att jag inte tycker att jag har något intressant att säga, och därför drabbas av skrivkramp och bara inte skriver. Det kreativa flödet har ju alltid gått i vågor för mig.

Jag känner ibland att jag tillbringar alldeles för lite tid hemma; kvalitetstid med katterna, för att inte tala om städning... Jag kommer hem, jobbar och åker ibland iväg till M på kvällen igen, för det är ju så mycket mysigare att sova tillsammans. Han har hus, så det är lite mer plats än hos mig, och inga grannar på lyhört avstånd. Det enda är att katterna inte är hos honom, och jag har fortfarande ingen aning om hur mycket han skulle motsätta sig dem. Han är nämligen allergisk. Inte jätteallergisk, för han har kunnat sova över här, men tillräckligt för att vara tveksam till katter. Men jag tänker så här: I min tvåa blir det rätt så mycket katthår eftersom det är ganska liten yta. I ett hus, även om det inte är jättestort, finns det genast mycket mer utrymme, och därför märks samma mängd katthår givetvis mycket mindre. Och i hus kan man dammsuga varje dag utan att vara rädd för att störa gnälliga grannar...

Jag har förresten märkt att mängden katthår i lägenheten ökar exponentiellt med antalet katter. Jag har ingen formel, men det är verkligen inte ett linjärt samband, för himmel vad mycket mer det gjort med en enda liten katt till. Och hon fäller dessutom inte särskilt mycket. OK, det var en gång jag kom hem efter att ha sovit borta en natt, och hade dammsugit dagen innan, och möttes av pälstussar överallt. Ingen av katterna såg tufsig ut, så de verkade inte ha slagits. Det slog mig senare att det kanske var Bonnie (lilltjejen) som hade tappat bebispälsen, för det har inte varit lika illa efteråt. Men när jag är lite halvdålig på att städa så känner till och med jag av det... Inte bra. Fast jag misstänker att det är kvalster och damm jag känner av mer än själva katthåren. Så det får ta och bli operation skärpning på städningsfronten.

Träningen har gått... sådär. Kom iväg till gymmet förra torsdagen kl 8 på morgonen. Men sedan dess - inget. Jag fick nämligen ryggskott eller något liknande i fredags, och hade så jävla ont att jag trodde ryggen skulle gå av. Inte kul, framför allt inte som jag skulle gå på två dansworkshops på lördagen. Smorde in ryggen med Voltaren-gelé och tog värktabletter. Testade några magdansrörelser; en gick bra, den andra kändes som om ryggen skulle gå av igen. Skit! Men framåt kvällen, men lite snälla försök att häva låsningen i ryggen, så gick det bättre. Så sagt och gjort: Med naproxen i magen dansade jag i fem timmar, och hade det underbart roligt. Visst kände jag av ryggen, men inte så illa som jag hade befarat (värktabletter är bra!). Tvärtom tror jag mest att det var bra för ryggen, och definitivt bra för psyket och humöret.

Jag ska kanske försöka släpa mig iväg i eftermiddag. Nu ska jag snart iväg och luncha med en kompis, och ikväll är det soppmiddag med danskompisar. Skoj!