På fredag, långfredag, är det bal, vilket alla vi som ska gå på den ser enormt mycket fram emot. Flera av mina vänner ska dit redan på middagen, men jag, min pojkvän och lite andra vänner ska äta trerätters hemma hos honom (tydligen en tradition) och dyka upp på festdelen av balen.
Inför detta har det tämligen normala samtalsämnet bantning kommit på tapeten. Både män och kvinnor runt mig bantar, några (i mitt tycke) ganska extremt med alla mål utbytta mot pulvershaker. OK, några av de bantande bland mina vänner är lite överviktiga och skulle troligen inte må dåligt av att gå ned några kilon, och jag har bara lite funderingar kring att en extrem bantning oftast misslyckas och bara är en del i ett jojobantningsbeteende. Väldigt få har den disciplin som krävs för en kortvarig extrem start som följs av en upptrappning med normal mat och motion. Långvarig hårdbantning/svält leder bara till att kroppen drar ned på förbränningen så att man slutar gå ned lika snabbt, och när man sedan börjar äta normalt igen så är det otroligt lätt att gå upp mer än man gått ned innan förbränningen normaliserats. Enkelt uttryckt: Det finns inga genvägar.
Men det är deras problem. Det som gör att jag reagerar är känslan av utanförskap när andra pratar bantning som om det vore lika normalt och naturligt som att äta middag. Jag må vara normalviktig och smal, men precis som andra normalsmala väninnor kan jag också ibland känna att jag skulle vilja bli av med något kilo här eller där. Framför allt inför en stor fest, sommarläger eller badsäsongen, när så många andra blir otroligt kroppsfixerade. Jag vill också vara med i deras klubb! Slippa tänka på att komma på vad jag ska laga till middag och bara ta en shake eller mealbar i stället. Få prata om att jag också har komplex och peppa och stötta varandra att tappa det där envetna kilot. Men det får jag inte.
1: Jag är smal och alltså det de andra strävar efter. Att säga att jag har samma komplex och missnöje som de har blir som ett tabu eftersom det visar att allt inte är perfekt bara för att man är smal.
2: Som tidigare anorektiker är bantning ett högriskbeteende som jag inte kan tillåta mig. Jag behöver inte banta och ska heller inte göra det.
Men tanken finns där. Och den välbekanta gamla känslan av att inte vara riktigt som andra, att inte kunna vara helt delaktig i ett normalt liv. Av ren trots känner jag bara "jag vill, jag vill, jag vill". Jag ska inte. Men en del av mig vill. Lite som att en del av mig troligen alltid kommer att vilja gå ner i vikt och bara bli lite smalare. Jag vet bättre än att gå från tanke eller vilja till handling, men jag förnekar inte att tanken slår mig ibland.
3 kommentarer:
Hej Lisa! Vet att det var länge sedan du anmälde ditt intresse och har du ändrat dig respekterar vi naturligtvis det. Men om du fortfarande har lust att delta i vår C-uppsats om ätstörningar och självskadebeteende får du gärna höra av dig till oss. Min mail är sofia(punkt)akerman(at)gmail(punkt)com
Ta hand om dig! /Sofia
usch jag fattar inte hur man ska klara av sin omgivning som frisk. Tycker att det är svårt nog som sjuk!!
Simone - Jag tycker att det är mycket lättare att hantera omgivningen som frisk, för jag har ett mycket friskare förhållningssätt nu, och kontroll över mina beteenden. Jag vet vad jag tycker och vad jag behöver, och att det är det enda som spelar någon roll.
Det kommer alltid att finnas människor som bantar och snackar en massa trams om vikt och dieter, och det är bara att lära sig att det där är inget för mig. Jag påverkas en kort stund, men vet samtidigt att jag verkligen inte behöver banta. Plus att hårdbantning inte fungerar. Så det är faktiskt inte så svårt att hantera. Det är ibland svårare att hålla tyst...
Skicka en kommentar