"Anorexi livsfarligt av flera skäl" - artikel i UNT idag

Kvinnor med svår anorexia nervosa löper flerdubblad risk att dö i förtid. Överdödligheten beror inte enbart på självsvält. Också dödligheten till följd av alkoholmissbruk, självmord och kroppsliga sjukdomar är kraftigt förhöjd bland unga kvinnor med anorexi.

Detta är ingressen till en artikel i Upsala Nya Tidning som publiceras idag. Läs hela artikeln här. Artikeln behandlar resultaten från ett forskningsprojekt med 6000 flickor och unga kvinnor som vårdats på sjukhus för svår anorexi, och tar upp dödligheten för denna patientgrupp. Även om ett antal av de berörda dödsfallen kan härröras till svälten som sådan, så var andra faktorer vanligare, framför allt för dem som hade andra psykiska problem utöver anorexin. Missbruk, fysiska sjukdomar som cancer och inte minst självmord är andra orsaker till en för tidig död i denna grupp.

När jag läser den här typen av artiklar kan jag inte hjälpa att fundera över flera saker:
Vad menas med svår anorexia nervosa, är det en kategori som jag föll in i?
Jag hade andra problem utöver anorexin; djup depression, ångestproblematik och självskadebeteenden, även om det i vissa fall är svårt att säga hur mycket de där decennierna av svält påverkade de andra problemen. Men innebär detta att jag befann mig i en riskgrupp för en för tidig död?

Jag har själv sett hur vänner med ätstörningsproblematik har lätt för att falla in i andra beroenden, och skulle ha kunnat säga detsamma om mig själv om det inte hade varit för att jag inte tycks bli kemiskt beroende av substanser. För mig är det beteendeberoenden som är faran. Men eftersom ätstörningar till stor del är en beroendesjukdom, som har oerhört många likheter med andra beroenden, så är det inte förvånande om någon går från att missbruka svält eller mat till att missbruka t.ex. alkohol. Effekten med dövade känslor och dövad ångest är väldigt liknande. Fast jag hade rent spontant trott att risken vore större för bulimiker än för anorektiker, eftersom det är vad jag själv lagt märke till.

Det innebär inte att jag lägger någon attityd i min iakttagelse, utan det är bara något jag har sett: Fler bulimiker tycks ha en avsaknad av gränser, en gränslöshet, som inte bara gäller mat utan även alkohol och män/sex, medan anorektiker snarare har nästan bara gränser som är så snäva att det inte finns utrymme för nästan någonting inom dem, och att dessa gränser beror på en rädsla för att tappa kontrollen. Men eftersom anorexi och bulimi bara är olika fasetter av samma problem så är det vanligt att gå från det ena till det andra, och då är det inte förvånande om missbruksfrekvensen är lite högre än för normalbefolkningen. Det är tragiskt när de bakomliggande problemen inte också behandlas, när en behandling avslutas så snart ätstörningssymtomen är borta, för de är ofta bara symtom på djupare problem. Åtminstone för lite äldre patienter.

Än en gång känner jag att jag är så ofantligt lyckligt lottad som klarade mig ur ätstörningen, och de andra problemen, även om de inte är helt över, vilket den här hösten har bevisat. Jag överlevde och tror inte att jag har några större fysiska men från det heller. Fast det kan jag såklart inte veta, eftersom de kan ligga vilande i många år innan de bryter ut, och vid det laget kommer ingen att sätta dem i samband med åratal av svält som hävdes flera år tidigare.
Jag har själv, för egna pengar, fortsatt att gå i terapi efter att jag av vården räknades som färdig och avslutade mina kontakter. Inom vården gick de aldrig riktigt in på djupet, men jag var inte heller redo att släppa in någon av dem så långt som det hade krävts. Jag gick kvar till flera månader efter att jag kände mig fri(sk), och det är jag tacksam för att jag fick, men samtidigt är jag bättre än de flesta på att ha en bra, samlad fasad, och ger inte någon en chans att se bakom masken förrän jag känner tillit och förtroende och bestämmer mig för att göra det.

Jag har jobbat och slitit enormt med mig själv, har på egen hand ifrågasatt och förändrat både beteende- och tankemönster utanför terapin, och kommer nog alltid att ha en liten röst som ifrågasätter varför jag gör som jag gör, för att se till att jag inte faller in i något annat självdestruktivt beteende. Därför tror jag inte att jag kommer att gå in i något missbruk som skulle förkorta mitt liv, eller för den delen ta livet av mig, men säkert kan ju ingen veta.

Jag valde att bryta anorexin, liksom jag valt att bryta självskadandet och stå emot alla önskningar att ta till beteendena igen, men kunde lika gärna ha valt att behålla dem, och då hade ingen kunnat övertala mig till något annat. Hur det hade gått då vet jag inte, men det är också en rent hypotetisk fråga eftersom jag bara vet hur mitt liv ser ut idag.