Ibland slås jag av tanken att jag är psykiskt sjuk, och det känns märkligt. Hur kan man vara psykiskt sjuk när man är så kompetent som jag, lever ett liv som ser ut som alla andras, sköter mitt jobb, betalar mina räkningar, går upp ur sängen, tvättar mig, är social, har lätt för att få kontakt med människor, inte skadar mig, inte svälter, inte har något missbruk? Jag som verkar så normal, så frisk, inte kan väl jag vara psykiskt sjuk?
Men det är just det: Psykisk sjukdom syns sällan utanpå. Visst, om man är aktivt självskadande eller svårt anorektisk så syns det, om man hör röster och ser syner och reagerar på dem så märks det, om man är nästan apatisk av en depression och därför inte håller sin hygien på en normal nivå, eller väldigt manisk så märks det - men för de flesta syns det inte så lätt. Man kan medicinera symtomen så att sjukdomen inte märks, så att man blir normal igen. Det är förrädiskt, för är man fortfarande sjuk då?
Jag är inte längre deprimerad, men det är tack vare mediciner, så jag antar att jag räknas som "sjuk" så länge jag behöver de där medicinerna. På samma sätt som någon med diabetes antagligen alltid kommer att vara sjuk i sin diabetes. Eller inte riktigt på samma sätt, för jag klarade mig ändå fem år utan antidepp innan jag blev deprimerad igen, medan få diabetiker kan slippa insulin eller diet ens i fem dagar. Så jag var sjuk, sedan frisk och nu sjuk igen. Innebär det att jag alltid kommer att vara latent psykiskt sjuk med en depression som kan bryta ut efter flera års bortavaro utan mediciner? Är jag i så fall kroniskt sjuk? Eftersom jag så gott som alltid haft vissa tendenser till ångestattacker utan att fördenskull bli helt satt ur spel så kanske jag redan i och med det har en psykisk störning, om man nu inte vill kalla det för sjukdom, även om jag inte själv känner mig vare sig störd eller sjuk.
Psykisk sjukdom är så stigmatiserat och fortfarande så förknippat med allvarliga problem som hindrar individen från att leva ett normalt liv. Men jag lever ett åtminstone ganska normalt liv, i den mån det finns något "normalt" alls. Det kanske är därför som jag har svårt att ta in att jag skulle vara "sjuk", eller lida av psykisk ohälsa. För just nu känner jag mig frisk. Tröttare och mindre stresskänslig än när jag är i toppform, men det är väl inget sjukt i det?
Egentligen betyder det inte så mycket huruvida jag av vården skulle betecknas som psykiskt störd eller psykiskt sjuk, för jag vet hur jag mår och att jag nu är på väg att bli mig själv fullt ut igen, tack vare medicin. Fast vem är det som bestämmer vad som är friskt och sjukt egentligen?
4 kommentarer:
Otroligt bra inlägg! Jag har ofta blivit dåligt bemött av sjukvården genom åren eftersom jag ser väldigt frisk ut. Borde de inte ha förstått, de som trots allt är utbildade till det, att man kan vara trasig inuti trots att utsidan är så hel?
hej! jag har haft anorexia och nu nått friskvikt, men depressionen har bara blivit värre. funderar på SSRI, men många är mycket kritiska till det. men du menar att anti-dep hjälpt dig? var starten jobbig? förvärrades ångesten i början? hur gick det med aptiten? vilket preparat fick du? jag har blivit rekommenderad flouxetin... svara gärna på mailen : ) (tack)
kramar
Anonym - jag kan inte svara på mailen eftersom jag inte har någon adress till dig. Jag vet inte vilka du menar som är kritiska till SSRI-preparat, för de kan verkligen vara en enorm hjälp. Jag åt dem under ätstörningen och kunde sedan hålla upp i fem år innan jag behövde dem igen nu i höst. Jag är inte någon medicinvän egentligen, men ser väldigt enkelt på det: Om min depression beror på en obalans i hjärnans signalsubstanser och jag kan ta en medicin som hjälper dem så att jag inte är deprimerad längre - vad finns det då för orsak att inte ta den medicinen? Om jag hade haft diabetes hade jag ju tagit insulin för att ersätta den insulinproduktion jag saknar. Så för mig är antidepp som insulin för hjärnan. Sedan löser de inte de bakomliggande faktorerna, men att häva depressionen gör att man lättare kan arbeta med de andra sakerna i terapi.
Till dina frågor:
¤ Antidepp har definitivt hjälpt mig!
¤ Starten - den här gången var det inte så farligt eftersom jag började med ett preparat som jag visste fungerade förra gången jag åt antidepp. När jag började med antidepp för 13 år sedan fick jag testa mig igenom ett dussin preparat och kombinationer innan jag hittade ett som funkade, efter flera år, och det var jobbigt. Men det kan ha berott en hel del på anorexin och ätstörningsbeteendena.
¤ Jag hade redan ångest och tycker inte att den förvärrades, men så har jag lärt mig att hantera ångesten också; kan stanna upp, ta ett eller ett par djupa andetag och fortsätta med det jag höll på med. Ångest är obehagligt och suger en massa energi ur mig, men jag är inte rädd för den och låter den inte ta över.
¤ Aptiten blev sämre och jag var lätt illamående ett tag, men det är ingen ursäkt att inte äta om man är på väg ur en ätstörning eller har haft en ätstörning. Å andra sidan har jag rätt så taskig aptit för det mesta, framför allt när jag är deprimerad, så det är ingen större skillnad för mig.
¤ Nu har jag sertralin/Zoloft.
¤ Fluoxetin är ofta det preparat de testar först, och ska ha bra effekt. En av mina bästa vänner är tidigare bulimiker/anorektiker och har haft jättebra hjälp av fluoxetin. Men det är väldigt individuellt vad som passar för vem.
Har du en depression så tycker jag inte att du har något alls att förlora på att testa antidepp. Allt som får dig att må bättre är väl bra?
Kram!
Din blogg ramlade över mig och jag är väldigt glad för det! Mycket intressant läsning =)
Jag är väldigt engagerad i de du skriver om. På Facebook driver jag en grupp som heter:
Ändra Attityd! Psykisk ohälsa kan både du och jag drabbas av!
Har du Facebook så är du välkommen att bli medlem och gör du de valet så kan du väl skriva en liten kommentar så att jag veta att du är med. Kanske någon i gruppen kan besvara dina frågor. De hade till och med jag tyckt vore intressant att få svar på!
Mvh Therese
Skicka en kommentar