En anonym läsare ställde några frågor till mig i en kommentar till inlägget om psykisk sjukdom, och en sak som jag vet att många brukar undra över när de ska börja med antidepp är biverkningarna. Vilka är de? Hur kraftiga är de? Går de över? Men det är svårt - nej, omöjligt - att svara på det, för det är så individuellt hur man reagerar på ett läkemedel. Tittar man i FASS under avsnittet för biverkningar så brukar där ofta finnas en lång lista med mycket vanliga (1/10 eller fler), vanliga (färre än 1/10 men fler än eller lika med 1/100), mindre vanliga (färre än 1/100 men fler än eller lika med 1/1.000), sällsynta (färre än 1/1.000 men fler än eller lika med 1/10.000), mycket sällsynta (färre än 1/10.000). De flesta av biverkningarna uppkommer dessutom när man sätter in medicinen och/eller när man höjer dosen, för att sedan försvinna. Personligen anser jag att rädslan för eventuella biverkningar inte borde vara en orsak att inte äta en medicin, om man verkligen behöver den. Skulle du avstå från insulin om du var diabetiker? För mig är mina antidepp som insulin för hjärnan eftersom de hjälper upp nivån av signalsubstanser som det blivit lite strul med.
Jag är inte någon större vän av piller och tycker att vården gör fel som enbart försöker medicinera bort psykiska problem i stället för att erbjuda terapi, men samtidigt vet jag vilken enorm skillnad antidepp kan innebära. Den som är svårt deprimerad kan inte fungera tillräckligt väl i terapi för att det ensamt ska hjälpa. Precis som en svältande och underviktig anorektiker inte fungerar i terapi förrän hon/han äter och går upp i vikt.
Jag har genom åren testat många antidepp, både SSRI-preparat, tricykliska och en hel del andra som jag inte ens minns vilka grupper de går in i; jag har ätit dem ensamt och i kombination och det tog 4 år, runt ett dussin olika preparat och väldigt mycket frustration innan jag äntligen hittade ett som fungerade för mig. Och när det fungerade - vilken befrielse!
När jag i oktober insåg att jag höll på att sjunka allt djupare ned i en depression, och dessutom nog var på god väg mot en utmattningsdepression, så fanns det inget alternativ för mig när det gällde antidepp: Jag skulle ha samma som hade funkat senast. Det fanns visserligen inga garantier för att det skulle hjälpa nu, eftersom så mycket är annorlunda i kroppen (väger mer, äter normalt, har normal ämnesomsättning, kräks inte), men jag ville inte riskera att gå igenom samma prövande som förra gången.
Visst fick jag en del biverkningar: huvudvärk, lätt illamående, muntorrhet, sämre aptit (jag har redan från början dålig aptit och det blir inte bättre av en depression, så det är svårt att säga om det egentligen var en biverkning), sömnsvårigheter. Ångesten blev inte värre, men inte heller bättre.
De flesta av dessa biverkningar har försvunnit idag, när jag varit uppe på en dos som fungerar för mig i över en månad. Några biverkningar har däremot tillkommit sedan jag höjde dosen, och där handlar det om att ta det goda med det onda: Är biverkningarna så svåra att de inte gör det värt befrielsen att inte längre vara deprimerad? Nej.
De biverkningar som tycks kvarstå är sådana som räknas till mindre vanliga eller sällsynta: jag har haft fler migränanfall än på flera år (men har migrännässpray), jag drömmer mer (fast inte mardrömmar, så det är faktiskt en positiv biverkning), jag svettas på natten (kan jag stå ut med även om jag fryser), jag har haft yrselattacker (väldigt obehagligt men inte farligt och jag står ut) och jag får blödningar i vävnaderna som blir till den sortens blåmärken som man får av att gå in i hörn, plus att jag får blåmärken ännu lättare än vanligt. Än en gång något jag kan stå ut med. Vikten har inte påverkats, men det gör den inte av medicin (inte ens de antidepp som de flesta går upp i vikt när de äter, men så är det å andra sidan inte medicinerna i sig som innehåller en massa extra kalorier utan viktuppgången brukar bero på att man äter mer, samlar på sig vätska eller får en påverkan på ämnesomsättningen).
Jag tar absolut det goda före det onda, för att inte vara deprimerad är värt så enormt mycket för mig att jag kan stå ut med att se lite blåslagen ut på benen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar