Nu när jag inte är deprimerad längre finns det plötsligt utrymme för en massa känslor. Och mina känslor är i färg igen, så som de är när jag är mig själv. Jag vet inte hur det är för andra, men jag insåg för några år sedan att det där mörka jag lever i inte är mörkt, utan djupt. Det är inte svart, utan alla regnbågens färger, bara lite djupare än i regnbågen. Periodvis, när jag är deprimerad, så är det som om det läggs ett filter över färgerna så att de inte syns, men när filtret löses upp så ser jag dem igen. Eller känner dem. Och mina känslor är lika djupa och klara som färgerna som reflekterar dem. Jag känner djupt, starkt, klart. Jag är en passionerad människa som tycker om att brinna.
En känsla som jag verkligen längtar efter är förälskelse. Att vara kär, så där riktigt bottenlöst kär. Den där första stora förälskelsen när kärleken bryter ned allt motstånd och man förändras för alltid. Jag har älskat i mitt liv, har en enorm förmåga att älska, men har varit dålig på att ta emot kärlek och låta mig älskas. Och jag har aldrig varit riktigt kär.
Visst har jag varit både förälskad och kär, men inte på det sättet som jag nu kan ana att jag har möjlighet att känna. Det låter kanske lite orättvist mot dem som jag har varit kär i, och de är inte många (egentligen bara två), men jag har inte mött den stora kärleken än. Det gör inte det jag känt hittills mindre, men det får de känslorna att kännas som uppvärmning, som en blek försmak av vad som komma skall. För jag hoppas på att få känna det där himlastormande, träffa den där personen som släpper loss den otyglade förälskelsen, den där passionerade präriebranden. Jag har det i mig, jag kan redan ana det, men det är ofokuserat och utan riktning.
Jag är ofta realist och håller tillbaka mina förväntningar av rädsla för att bli besviken, men det kanske får vara slut på det. Varför skulle inte jag tillåta mig att drömma och hoppas? Varför skulle inte jag tillåta mig att känna exakt det jag känner, bekräfta de bilder jag ser och den intuitiva vetskap jag ibland slås av? Att drömma är livsviktigt, att hoppas utan rädsla kanske är just det som ger mina drömmar liv. Och om det inte skulle bli så, vad har jag förlorat? Inget.
Så jag längtar, och drömmer, och är fast besluten att göra verklighet av drömmarna. Jag har sett det, jag har känt det, jag vet att det finns där och tänker inte låta mina rädslor stå i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar