Tankar om sjukskrivningar

Jag blev tidigare idag kontaktad av en reporter från Expressen som skriver "ett reportage om unga människor som är långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade - eller varit i kontakt med det tidigare" och som ville intervjua mig. Reportaget ska, om allt går vägen, publiceras på måndag.

Samtalet fick mig att inse hur lätt det hade varit för mig att fastna i sjukpension tidigt och "bli" min diagnos. Det är ganska lätt hänt när FK lämnar en ifred och ingen tar tag i behandling och rehabilitering, eller habilitering som det borde ha varit i mitt fall eftersom jag inte hade ett friskt "före" att gå tillbaka till.

Mellan 1996 och 2002 var jag sjukskriven upprepade gånger, i varierande långa perioder, och för tio år sedan, när jag var 24, blev jag sjukpensionerad. Det var visserligen en tidsbegränsad sjukpension, s.k. sjukbidrag, men det var pension och jag hade ett pensionärskort så att jag t.ex. köpte busskort med pensionärsrabatt. Min psykiater hade skrivit i pappren att han rekommenderade ett år, Försäkringskassans läkare rekommenderade däremot - utan att träffa mig - två år med möjlighet till förlängning. Just då var jag såpass deprimerad och nergången att jag inte tänkte så mycket på det, men idag undrar jag verkligen hur de resonerade. Var det ett sätt att visa att jag ansågs vara obehandlingsbar eller hopplös? FK gjorde ju inte minsta lilla ansats att ge mig vare sig behandling eller rehabilitering, de erbjöd bara att jag kunde få vara i cafét på deras verksamhet för personer med social fobi och sociala problem.

Våren 1998 pluggade jag fortfarande på helfart, eller mer därtill, men var väldigt deprimerad och den sommaren minns jag inte mycket av. Deprimerad och allt mer utlevande anorektisk, med självskadebeteenden, och veckorna min sambo var på semester med sin familj (jag orkade inte följa med) slog det över rätt så rejält för anorexin. Jag förstod vart det var på väg och såg till att lägga in mig. Om sanningen ska fram så kändes det under de veckorna som om jag verkligen var galen och den destruktiva spiralen snurrade bara snabbare och snabbare och den enda lösningen kändes som en inläggning för att bryta det. Eftersom antidepp inte verkade funka något vidare fick jag ECT (elbehandling), men den enda effekten som jag märkte var att jag blev mer deprimerad. Och fick gräslig huvudvärk och illamående efter behandlingarna, antagligen för att jag inte tål narkosmedlet eller det muskelavslappnande (eller båda) särskilt bra.
Efter detta lyckades jag få min psykiater att förstå att jag nog behöver hjälp med ätstörningen, men det blev inte mycket med det, mer än en psykologkontakt. Han tyckte däremot att det var läge för en längre sjukskrivning för att ge mig en chans att komma igen. Nu är det bara så här att man inte vilar bort en ätstörning, men det var nog berättigat med tanke på att jag var lite körd i botten rent mentalt ett tag. Jag kom tillbaka lite grann efter några månader, men FK lyfte inte ett finger, ätstörningsbehandling verkade det inte vara snack om och de enda beskeden jag fick var ungefär "Vi har inget att erbjuda någon som är så högutbildad" och att det fanns behandlingshem och hjälp om man hade psykiska problem + missbruk men uppenbarligen inte om man hade depression + ätstörning. Jag hade lite kontakter i öppenvården men det var också allt.

Så här i efterhand inser jag att jag lätt hade kunnat fastna där, gått in i en identitet som ätstörd och deprimerad och satsat järnet på att bli helt anorektisk. Jag vet inte vad som fick mig att dra mig ur det genom att börja plugga lite på kvällstid våren 1999, men kanske började depressionen att ge med sig lite. Eller så var det en kombination av jävlar anamma, självbevarelsedrift och en duktighet som innebar att jag hade min identitet i att prestera och kände mig tvungen att göra det. Jag bröt sjukpensionen efter ett år, på eget initiativ. De erbjöd mig ändå inget och jag tänkte absolut inte finna mig i det, jag tänkte inte ge upp om mig även om de gjorde det.

Jag började plugga på helfart och jobba deltid hösten 1999, efter att äntligen ha hittat ett antidepp som hjälpte så att jag inte längre var deprimerad. Samtidigt blev jag allt mer anorektisk, det tog över mer och mer av min personlighet och identitet, och då var jag ju en superkvinna som orkade allt och nästan inte hade några behov. Kompetent på ytan, ett vrak inombords.

2000 fick jag jobb, jobbade nästan ett halvår på kontor, under hösten parallellt med dagvård 3 halvdagar i veckan tills jag hoppade av den, och startade sedan eget. Jag jobbade hårt tills jag gick in i väggen och var sjukskriven några veckor, och detta upprepades gång på gång tills i oktober när jag åter var heltidssjukskriven ett tag före vistelsen på AnorexiCenter i Varberg och sedan fram till slutet av augusti året därpå. Helt sjukskriven i ett halvår efter Varberg, sedan med mer och mer jobb, 25%, 50%, 100%. Även där hade det varit lätt att fastna i deltidssjukskrivning, men jag började få smak på livet och tänkte inte låta mig stoppas.

Men jag känner nu hur nära jag var att fastna i sjukpension och bara låta livet gå. Skrämmande!