Vem är normal?

Vem är egentligen normal och vad är normalitet?
Vem avgör vad som är normalt?

Svenska Akademiens ordlista:

1 normal [-aˈl] adj. -t -a regelrätt; som sig bör; vanlig, genomsnitts-,ordinär; vid sina sinnens fulla bruk, fullt klok

2 normal [-aˈl] s. -en -er typ el. exemplar e.d. som utgör rättesnöre el. mönster e.d.; rät linje som är vinkelrät mot en annan el. mot en yta m.m.

I och med att jag har gjort ett aktivt val att leva och att ta mig ur en identitet som ätstörd och skapa en identitet och plats i tillvaron på mina egna villkor, som den jag är och vill vara och inte någon som omgivningen vill att jag ska vara, har jag många gånger funderat över normalitetsbegreppet.

Att döma av SAOL:s definitioner ovan är "normal" ett tillstånd som ungefär kännetecknas av att man är frisk till kropp och själ (vid sina sinnens fulla bruk), en fungerande del av samhället (regelrätt), någon som faller in i den likriktning och det jantelagstänkande som tycks genomsyra det svenska samhället, som inte vågar sticka ut, som lyssnar mer till andras och samhällets förväntningar än sin egen vilja (vanlig, ordinär). Är den normale någon som i princip är en osynlig, oskiljbar del i den grå massan, gör det hon/han ska och följer samhällets normer i val av yrke och familj?

Eller är det i själva verket normalt att reagera mot obalanser i samhället och kulturen även om den reaktionen kan leda till ätstörningar, stress, depression, missbruk och självskadande? Vi lever i ett samhälle med en enorm fokus på två saker: Prestation och utseende. Vore det inte mer normalt att reagera på det än att inte reagera på det?

Jag insåg att det finns en skillnad mellan normalt och normaltillstånd, och mitt normaltillstånd hade fram till början av 2000-talet varit att svälta mig mer eller mindre, kompensera för när jag tyckte att jag hade fått i mig för mycket eller tog för mycket plats, ständigt tänka på vikt och mat och ha ett BMI som låg under gränsen för anorexia. Plus att ha enorm prestationstvångest (tvång + ångest), vara tvungen att prestera för att ha ett värde, ständigt tvivla på mig själv och vara allmänt livrädd för allting, inte minst för att misslyckas med livet. Det var min vardag, det var mitt liv, det var mitt normaltillstånd. Men normalt? Nej.

Under åren som gått sedan dess har jag omformulerat "normal" till vad det gäller för just mig, och det är så jag tror att alla måste göra. Jag är inte normal som i en i massan, vanlig, osynlig - just det som jag var livrädd för att bli - och jag kommer inte att bli det heller. När jag försöker anpassa mig och vara som alla andra mår jag dåligt och riskerar att göra mig sjuk. Jag tror inte att det är sunt att tyngas ned under oket av Jante och konformism, att det är hög tid att bryta med en normalitet som förnekar individualitet och bejakar den grå massans och majoritetens tyranni. Tänk ett samhälle där det var normalt att lyssna till sig själv och våga vara unik, där hälsa var viktigare mer än smalhet och prestation och miljoner olika skönheter och kroppsformer tillåts blomma och omtanke om varandra gick hand i hand med en fri själ i en fri kropp. Vore inte det en normalitet att sträva efter?

Om vi alla skulle frigöra oss från den grå massan och våga sticka ut som färgglada blommor så skulle det bli ordinärt och normalt.