Konsekvenstänkande

Jag har funderat mycket på vad som skiljer min situation nu mot för hur det var senast jag var djupt deprimerad, i slutet av 90-talet, och det finns givetvis en hel del skillnader. Då var jag mycket djupare deprimerad, jag var dessutom anorektisk och hade aktiva självskadebeteenden, det har jag inte längre. Jag hade inte något jobb utan var student, jag hade usel självkänsla och kände helt enkelt inte mig själv; min identitet var knuten till studierna och anorexin, till prestationer. Idag är jag en helt annan person, med livserfarenhet, en självkänsla som bottnar i att jag lärt känna mig själv, upptäckt vem jag är, jag har konfronterat mina demoner och rädslor och vågat möta dem. Jag har slutat fly, slitit av plåster från sår så att varet kunde rinna ut och det onda läkas. Jag läker fortfarande men är oändligt mycket helare idag. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv, jag kommer inte längre med ursäkter eller skyller på andra om jag inte skulle behandla mig väl, och vet att jag har ett värde lika stort som andras.

Det är inte lika lätt med egenvärdet och självkänslan alla dagar, tvivlet finns där fortfarande och med depressionen kommer också tankar om värdelöshet, rädslan för att bli avslöjad som ett misslyckande eller falsarium, avslöjad som korkad och inkompetent trots att jag vet att jag är allt annat än det, men jag vet också att detta är tankar som för mig hänger ihop med stress, depression och brist på stimulans.

En stor skillnad bara gentemot några år tillbaka är att jag har ett helt annat konsekvenstänkande nu. Jag har egentligen aldrig haft några problem med impulskontroll, utan kunnat välja att äta eller låta bli, kräkas eller låta bli, skära mig eller låta bli. Under många år valde jag oftast att göra hellre än att låta bli, men det är få gånger som jag upplevde att jag styrdes av impulserna. Däremot hade jag det sämre med konsekvenstänkandet, stannade inte ofta upp för att fundera över vad mina handlingar skulle få för följder. Det gör jag idag, det måste jag göra idag.

Jag har i takt med större stress och djupare depression haft allt mer självskadetankar och jag tänker inte ljuga utan många gånger känner jag att jag verkligen vill skära mig. Jag kan tänka tanken att jag aldrig skar tillräckligt under åren jag gjorde det, jag har inte ärr över hela armarna som visar hur dåligt jag mått, jag behövde aldrig sy eftersom jag alltid hade kontroll och dessutom är en fena på att tejpa sår, så kanske var jag aldrig egentligen självskadande. Men hur dåligt jag mått kan aldrig synas tillräckligt på kroppen, de ärren finns inuti och behöver inte bevisas, för jag vet. Jag minns. Ändå kan tankarna dyka upp om att det inte var tillräckligt då, för om jag hade skurit lite mer eller lite djupare kanske önskan inte hade funnits kvar längre. Då kanske det hade varit nog, en gång för alla, alla impulser tillfredsställda. Jag vet att det inte är sant, för en gång föder lusten till en till och en till, fler gånger, djupare, värre. Alltid värre. Det är ett beroende som andra, det krävs mer för att stilla begäret.

Mitt konsekvenstänkande stoppar mig från att stilla begäret, jag kan inte tillåta mig det längre. Jag har alltid skurit på samma ställe för att få så få ärr som möjligt, och kunna dölja dem, och när jag nu utbildar mig till makeupartist och är i nära kontakt med både mina modeller och kurskamrater så kan jag inte ha långärmat på hela tiden, och jag vill inte utsätta någon för färska sår, eller mig själv för att behöva förklara. Jag vill inte heller börja på andra ställen på kroppen, för hur förklarar jag det i ett mer intimt sammanhang? Det hände senast i helgen, att en man frågade mig rent ut om jag skär mig eftersom jag hade ett sår på revbenen. Jag skäms inte, men vill samtidigt inte ge en bild av mig själv som instabil, för det är jag inte. Tvärtom är jag ganska överlagd och kontrollerad, men bilden av mig skulle ändå kunna bli fel. Rätt typ av människor vet jag kan förstå, och just den här mannen är det inga problem med, visade det sig, men jag vill ändå hålla tyst med att jag helst av allt vissa kvällar skulle vilja ha närkontakt med vassa blad. Jag får en del rivmärken av katterna, men jag ser skillnad på skärsår och rivmärken och vill inte heller väcka begäret igen. Så konsekvenstänkandet är starkt och sunt och ansvarstagande, och ett bra stöd för min självbevarelsedrift, och jag undviker saker som får det att dämpas.

Jag har kommit så här långt och jag har skapat strategier för att inte gå tillbaka, även om tankarna finns där, ibland lika starka som förr. Så kommer det kanske alltid att vara. Men jag vet att jag kan stå emot och jag väljer att göra det. Dessutom vet jag ju att det ändå inte hjälper. Jag skulle inte må bättre av att svälta, jag skulle inte må bättre av att hetsäta, jag skulle inte må bättre av att skära mig. Det kommer att bli bättre om jag inte flyr. Jag vet det, jag har gått igenom det här förut. Allt ordnar sig till sist.