Mer om hur min bakgrund påverkat den jag är idag

När jag tänkte vidare efter inlägget igår slog det mig att det givetvis är en massa saker förutom vägen bort från anorexia, självskadande och depression som påverkat vem jag är idag. Precis som för alla andra är det ju hela vår historia, alla våra erfarenheter som gör oss till dem vi är, inte bara några år även om vissa händelser kanske bidragit mer och varit vad dr Phil kallar för "defining moments".

Jag tror på astrologi, så jag är ganska säker på att min personlighet påverkas av mitt horoskop; jag har fått lite för tydliga tecken på det för att helt förkasta allt. Och om världshaven kan påverkas av månen, vad säger att inte vi kan påverkas av de himlakroppar som ändå har samma ursprung som atomerna vi är uppbyggda av?
Jag är äldsta barnet av fem, en ganska typisk storasyster, ansvarstagande och med pliktkänsla, en duktig flicka (inte lika duktig längre men det finns ändå kvar) som haft lätt för att förneka mina behov och sätta andras före eftersom "de behöver det mer än jag", och extremt självständig eftersom jag i princip klarat mig själv sedan jag var 15 månader och fick min första lillasyster. Då fanns det inte samma tid till mig längre.
Min mamma hade psykiska problem när jag var liten, periodvis så svår panikångest att hon inte kunde lämna tomten, och även om jag inte minns det (jag var 4 eller 5 när det var som värst) så vet jag att det har påverkat mig, för hon kunde aldrig ge mig den grundtrygghet jag hade behövt eftersom hon inte var trygg i sig själv. Hon kunde inte finnas där känslomässigt, och min far är inte en känslomänniska heller, så den biten saknades i min barndom. Det är nog också pga detta som jag alltid känt att jag inte ska lägga på dem jobbiga saker utan har skyddat dem genom att hålla mig för mig själv och hålla tyst om mobbing, ångest, nedstämdhet, depression osv. Till och med när jag insåg att mina föräldrar och min barndom hade spelat viss roll när det gäller ätstörningen så kände jag att jag inte får skylla på dem (vilket jag inte har tänkt göra, det handlade om att hitta förklaringar och ledtrådar, inte en syndabock, för det var trots allt jag som svalt mig, inte de) utan måste skydda dem. Som om de inte var vuxna människor som måste ta hand om sig själva.
Under min uppväxt kan jag inte minnas att jag en enda gång fick höra att mina föräldrar älskade mig eller att jag fick komplimanger för den jag var. Det handlade bara om prestationer, och de enda gångerna jag fick uppmärksamhet utöver prestationerna var när jag var sjuk. Så jag lärde mig att mitt värde handlar om vad jag presterar, och det enda som räknas är toppresultat, och att människor bara bryr sig om mig om jag verkligen behöver dem. Alltså kan jag inte önska att någon ska bry sig om jag är frisk, för då har jag väl inga behov? Det låter lite knasigt, men så tänkte jag, det var ju det mönstret jag såg.

Sedan har jag självklart påverkats av gener, arv, miljö, av att växa upp på 70-talet, av min intelligens, min känslighet osv. Hela min historia har bidragit till den jag är idag, men just vägen ut ur ätstörningen och kampen för att hitta mig själv och ta reda på vad jag behöver för att må bra och vara lycklig, och att jag har lärt mig bejaka den jag är, allt jag är, som har påverkat mig mest. Åtminstone än så länge.