Insikt och acceptans

Efter att under en lång tid känt hur jag blivit mer deprimerad men utan att ha velat acceptera det, så insåg jag i fredags morse plötsligt att en anledning till att jag inte kan acceptera att jag skulle vara deprimerad är att jag ju är frisk nu, då kan jag väl inte vara deprimerad? Jag hade inte insett hur mycket "frisk" är en del av min identitet, på samma sätt som nykter är en del av en tidigare alkoholists identitet. Och så insåg jag att jag än en gång är hårdare mot mig själv än vad jag avsåg att vara. När jag säger frisk menar jag fri från ätstörningar och självskadebeteenden, men det är klart att jag också kan bli sjuk. Jag hade inte tänkt likadant om det var en infektion eller förkylning, men någonstans har en spärr slagit till just när det gäller något psykiskt. Det är flera år sedan jag insåg att depressionen inte var ett direkt resultat av ätstörningen, men ändå tänker jag att jag skulle vara mindre frisk om jag var deprimerad.

Nåja, det tänkandet försöker jag släppa, för det hjälper mig inte. Jag märker inte hur hård jag kan vara mot mig förrän de där insikterna slår till vid specifika situationer. För jag skulle aldrig tänka så om någon annan, men för mig gäller tydligen fortfarande särskilda regler. Not anymore! Jag har beställt tid hos min husläkare och sagt varför, så får vi se vad hon säger. Det enda jag är rädd för, och det rejält, är att jag skulle bli sämre till en början med antidepp, för det har jag inte tid med. Ärligt talat alltså, om jag inte kan sköta mina jobb och hålla deadlines är risken att jag förlorar jobbet. Det får inte hända.

Jag börjar i alla fall acceptera tanken att jag skulle kunna vara deprimerad men fortfarande fri från ätstörning och självskadande, men helst av allt skulle jag fortsätta förneka det. Eller nej, det är enklare än så: Jag vill inte att det ska vara så.