Har min historia påverkat min identitet och livssyn?

Hur ser du på din historia? Hur påverkar den vem du är i dag och vad har den tillfört, positivt eller negativt?
Innie ställde dessa frågor i ett inlägg i sin blogg, och de ställdes även tidigare i veckan på Zebraforum. Jag svarade på forumet men kände att mitt svar blir för långt för en bloggkommentar, så jag funderar lite här i stället.

Jag är den jag är idag tack vare min historia, mina erfarenheter och upplevelser. Jag är summan av allt jag varit med om, mitt arv, allt jag kan och vet och känner, och med en annan historia hade jag blivit en annan person än den jag är nu.

Men det är inte på grund av anorexin eller självskadandet eller depressionen eller ångesten eller psykvården, medicinerna och elchockerna som jag blivit den jag är, utan det är kampen mot anorexin, självskadandet och depressionen och vägen ut från det som format mig mer än något annat. När jag valde att ta mig ur det så valde jag livet, gjorde ett aktivt val att leva och göra det som krävs för att ta mig ur mörkret och självdestruktiviteten, bröt nästan livslånga mönster och med en identitet som jag hade skapat för mig själv. Jag fick börja om, nästan med ett rent, vitt papper, för att återupptäcka mig själv. Jag hade inget "före" att falla tillbaka på, inga ledtrådar till vem jag var utan anorexia, utan ständiga tankar på vikt och utseende, prestationer och perfektion.

Jag har på några år gjort en upptäcktsresa som många andra inte verkar göra, eller som de kanske gör under många år i ungdomen, för att upptäcka vem jag är som frisk, vuxen kvinna. För att göra det fick jag ifrågasätta i stort sätt allt det jag hade tagit för givet om mig själv och livet, alla "sanningar", och även allt vad andra sa, tyckte och förväntade sig. Jag har alltid ifrågasatt många av samhällets värderingar och visste redan att jag inte håller med om mycket som andra tycker, och att jag därför behövde hitta mina värderingar, min livssyn, mina grundläggande sanningar. Med ett öppet sinne och mycket ifrågasättande och funderande, och en hel del ren känsla och intuition, hittade jag dem. Jag vet vad jag tycker och tror på, och om jag inte vet så är det inte hela världen, jag kan ju känna efter!

Åren på den mörka sidan av spegeln har gett mig livserfarenheter som jag räknar som ovärderliga, men det är inte så att anorexin, självskadandet, ångesten och depressionen har ett egenvärde, utan det är just den mening jag skapade av de åren som gett mig något. Allt är meningslöst om vi inte ger det en mening, och jag har en mycket fast övertygelse om att allt som händer har en mening även om den kanske är det vi själva gör av det vi upplever. För mig har de här erfarenheterna gett mig otroliga kunskaper om psykets skuggsida, om psykisk sjukdom, om att må dåligt utan att det syns utanpå. Jag vet hur svårt det är att bryta beteenden och hur ett beteende kan bli ett beroende, jag vet att jag kan stå emot impulser att fly undan ångesten som kan slita i mig, jag vet att jag kan äta även om den där rösten inom mig säger något annat, att jag aldrig någonsin behöver bli ett offer för mina tankar. Att jag inte är ett offer.

I takt med att jag öppnade mitt sinne för att upptäcka mig själv på alla plan så upptäckte jag att livet innehåller så mycket mer än vad de flesta av oss förnimmer eller vill erkänna, något jag visste redan som liten men stängde av eftersom det skrämde mig och ingen annan verkade se det, jag har hittat en otroligt djup andlighet och tro som ger mig styrka och som när jag ser tillbaka alltid fanns där, som ett aldrig så litet ljus i mörkret, ett spindeltrådstunt rep som jag klamrade mig fast vid och som den självbevarelsedrift som alltid gjort att jag valt livet även när jag egentligen inte ville. Jag har en enorm ödmjukhet och tacksamhet inför livet som är svår att förklara, jag har lärt mig vilken enorm kraft vi människor har inom oss och hur begränsande rädsla är. Jag har lärt mig att prestationer inte gör mig mer värd, utan att mitt värde handlar om mig som människa och det varken är större eller mindre än någon annans, oavsett vad jag väger och gör.

Jag ser mig idag som en stark kvinna, kompetent, klok, mjuk, lyhörd, omtänksam och tuff, som kan sätta gränser och sätta mina behov och det jag behöver främst. Det är inte detsamma som egoism, utan faktiskt så enkelt som ren överlevnad. Jag har fortfarande svårt att i vissa situationer hävda mina behov, det är inte så lätt att bryta ett livslångt tänkande om att andra är viktigare och att jag måste bry mig om andra för att vara omtyckt, men för det mesta så kommer det faktiskt naturligt. Och jag är stolt över den jag är och det jag åstadkommit!

Jag hade inte varit den jag är idag utan min historia, men det är inte det som var då som format mig, utan vägen från då till nu.