Okunskaper kring ätstörningar

Hillewi Wahl skriver i sin kolumn i Metro idag om okunskapen kring ätstörningar, apropå diskussionen kring huruvida den norska skidlöperskan Therese Johaug har en ätstörning eller inte. Wahl påpekar dels hur ihåligt det klingar när Johaug kommenterar spekulationerna i en intervju i Aftonbladet ("Jag har helt enkelt inte klarat av att äta tillräckligt mycket under de hårdaste perioderna. Det är ju enorma mängder mat som ska ned och jag måste erkänna att jag några gånger blivit lite mätt och inte fått i mig nog"), och dels en kommentar till intervjun där en läsare påpekat att Johaug inte skulle kunna ha en ätstörning eftersom hon då inte skulle kunna tillhöra eliten.

Det skär lite i mina öron när någon använder ursäkter som jag själv, och många andra med ätstörningar, använt: "jag är mätt", "jag hinner inte äta", "jag kan inte äta tillräckligt", "jag glömde äta", "jag har precis ätit". Variationer på ett tema av dåliga ursäkter. Ja, jag kanske är färgad av några decennier med egna ätstörningar, och ett dryga decennium av stödarbete. Ursäkterna jag inte använt själv har jag hört för många gånger från andra. Jag hoppas innerligt att Johaug talar sanning, och det är onekligen inte det enklaste att kompensera för hård träning på elitnivå med mat. Det kräver planering och noggrant uträknad kost för att äta igen för energiförbrukningen. Jag märker själv hur svårt jag ibland har att energikompensera bara med min tämligen normala träningsnivå. Men det går.

Okunskapen om ätstörningar märks ibland tydligare än annars, inte minst i alla kommentarerna som gör gällande att man inte kan vara elitidrottare om man har ätstörningar. Jodå, det går hur bra som helst. Det är till och med ganska vanligt. Jag kan på rak arm nämna Sara Wedlund (friidrott) utöver Tina Nordlund (fotboll) och Emma Igelström (simning) som Hillevi Wahl nämner. Man kommer visserligen inte att kunna ligga kvar på elitnivå under längre tid med en svår ätstörning, för kroppen tar enormt mycket stryk av kombinationen hård träning och närings-/energibrist, men det är inte ovanligt. Jag har pratat med ansvariga för Göteborgsvarvet, föreläst för och samtalat med idrottsledare för ungdomar liksom på elitnivå och haft kontakt med personer som tränar och har tränat på elitnivå och kan tala om att ätstörningar är ett problem på elitnivå inom flera idrotter. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att elitidrott kan vara en alldeles utmärkt plantskola för ätstörningar.

Tyvärr tror många fortfarande att "ätstörning" är synonymt med svår anorexi, vilket är en pinsamt grov förenkling. Även om anorexia är det de flesta tänker på när de hör ordet "ätstörningar", så är det inte den vanligaste ätstörningen, och sannerligen inte den enda. Bulimi, hetsätningsstörning, ätstörning UNS (Utan Närmare Specifikation) och ortorexi är vanligare och ätstörningar kommer i ett enormt spektrum av svårighetsgrader, från gränsfall med lite störda matbeteenden till träningsanorexi till dem som behöver inläggning. Den senare kategorin är försvinnande liten jämfört med den första. Det är lätt att gömma sig bakom sin hårda träning för att dölja och förneka en ätstörning, och fokusen på prestationer och resultat, inom vissa idrotter även på viktgränser, inom idrotten leder inte sällan till en ohälsosam fixering vid vikt, mat och prestationer. Att man inte skulle kunna eller orka träna på elitnivå med en ätstörning är ren idioti. Kolla bara hur mycket, och med vilken mani och tvångsmässighet, personer med ätstörningar tränar så ska ni se att träningsschemat kan vara minst på samma nivå som elitidrottare. För mig var det inte ovanligt att under mina mest maniska träningsperioder köra tre pass på gymmet och sedan promenera en timme. Och då har jag aldrig räknat mig som hårdtränande. Numera är det betydligt mindre och enbart för att det är roligt och jag mår bra av det. Helt utan fixering och ångestladdning. Mitt mål är att vara frisk, stark och vacker, inte söndertränad, undernärd och mager.

Det är bra att Hillevi Wahl skriver om det här, för okunskaperna är enorma kring ätstörningar, liksom myterna om vad en ätstörning är och hur den yttrar sig. Vi behöver också få en vettig diskussion kring ätstörningar inom idrotten – och då inte bara på elitnivå – och inte bara utbrott som mest blir en fixering vid ytterligare en för smal kropp.


Läs också Callistos reaktion på Hillevi Wahls kolumn: Ätstört