Ja, faktiskt. Ibland är det enkelt, så enkelt att jag inte ens tänker på det förrän efteråt. Som igår. Vi hade en workshop i dolkkoreografi med Callisto - något jag hade sett framåt emot enormt mycket, men också bävade lite för. Av samma gamla skäl som alltid: "tänk om jag inte är tillräckligt bra". Enligt en jämförelse som såklart är helt och hållet min. Att även jag behöver tid för att lära mig något och att jag inte kan kunna allt bra från början är förbluffande lätt att glömma. Jag låter visserligen inte längre den där lilla oron för att kanske kunna misslyckas eller inte vara bra nog hindra mig från att testa saker – så som jag gjorde förr – men den finns ändå där. Lite fladder i magen, lite så att jag drar efter andan.
Men.
Så fort jag är i studion och vi sätter igång är den tanken borta. Jag får den där underbara upplevelsen av att vara helt här och nu, gå upp helt i det jag ska göra: koreografi, teknik, känsla, musik. Lycka! Inte minsta tanke på om det är bra eller inte, jag bara gör. Och njuter. Det är den där underbara känslan av att vara i mitt element, inne i dansbubblan, när inget annat inkräktar eller stör.
Hade någon frågat mig där och då om jag tyckte att jag var bra nog skulle jag ha viftat bort frågan med en axelryckning. What the heck. Jag gör. Det räcker. Att frågan sedan passerar genom huvudet efteråt är en annan sak. Men den passerar bara ☺
Och precis det vill jag ta med mig ut ur studion: What the heck. Förmågan att bara göra, bara vara. Att kunna strunta i mina egna jämförelser med min potential, eller med andra som alltid kommer att vara bättre eftersom jag sällan vinner jämförelser som bygger på om det är bra nog. Jag tar hela tiden steg bort från prestationsfokusen, men ibland är steg för steg frustrerande långsamt, och under perioderna med sämre självkänsla (det verkar nästan gå i skov) så brottas jag med otillräckligheten. Jag vinner, men vill komma till punkten när jag inte ens behöver fundera över "bra nog" - och jag vill komma dit nu. Alltid lika otålig…
Om det gick bra igår? Ingen aning. Det kändes bra, jag hade underbart roligt och gjorde mitt bästa – det är bra nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar