lördag 3 oktober 2009

"det största brottet av allt är att bemöta det som brinner med en halvfuktig trasa"

Jag upplevde aldrig Broder Daniels storhet när den hände, var inte en storgråtande pandaflicka framför Lisebergs scen, även om jag kunde höra och på sätt och vis förstå storheten och verkligen uppskatta deras äkthet och att de vågade vara annorlunda, lite mer än den grå massan. Som jämnårig med större delen av Broder Daniels medlemmar var jag för gammal för att vara med i hysterin. För det är först under det senaste året, sedan Anders Göthbergs alldeles för tidiga död, som jag börjat lyssna på dem. Jag kommer aldrig att bli ett fan, men jag tycker om och blir berörd. Och att bli berörd är det jag ständigt är ute efter i alla former av kultur.

Jag tittade på bitar av dokumentärfilmen Broder Daniel Forever på SVT2 i kväll (den går i repris några gånger och kan även ses på SVT Play) och blev även här berörd. Deras sista konsert, på Way Out West 2008 beskrevs som en av de senaste årens mest intensiva och känsloladdade konsertupplevelser, och ja - det kändes genom rutan.
När Henrik Berggren påannonserar konsertens slutnummer rös jag.
"Den här låten... det är egentligen en kärlekslåt. Men i kväll så handlar den om oss. För att det finns ingen tid för oss kvar."
Och tiden hade nog runnit ut för Broder Daniel. Bandet hade trots allt funnits sedan 1989, i lite olika konstellationer och med diverse uppehåll, avhopp, bråk och rykten. Människor förändras mycket mellan 15 och 30+, och flera medlemmar hade redan gått vidare på egen hand. Jag kan dessutom tänka mig att det var svårt att fortsätta efter Anders Göthbergs bortgång.

Men musiken lever kvar och jag minns med stor värme indiekidsen med svartsminkade ögon och hjärtan och stjärnor på kinderna under BD:s storhetstid. Storgråtande pandaflickor och -pojkar framför scenen på Way Out West i filmen visar hur de uppenbarligen berörde sin publik.

Henrik Berggrens ord i slutet av filmen (jag ber om ursäkt om jag missade något och därför felciterar honom) är intressanta, och mycket tänkvärda:
"Jag var länge ledsen över att ingen stod upp och sa att vi var bäst. Utan alla var fega och undrade vad alla andra skulle tycka, och höll sig på en ljummen nivå. Alla var så rädda för att ha tyckt fel.
Men det största brottet av allt är att bemöta det som brinner med en halvfuktig trasa. Och om man själv är den branden som man lägger en fuktig trasa på så är det... det är så hemskt, för det är som om man är osynlig på något sätt."

det största brottet av allt är att bemöta det som brinner med en halvfuktig trasa

Vi lever i ett samhälle som fortfarande är starkt präglat av Jantelagen och där man långt ifrån blir uppmuntrad att sticka ut och gå sin egen väg. I stället möts passion och entusiasm ofta med att man ska inordnas i någon gemensam fålla. Människor som själva inte vågar sticka ut lägger en halvfuktig trasa över andras brinnande passion, och kväver alltför många.
Jag vet - i nästan trettio år upplevde jag att min intensitet, som jag sedan några år tillbaka känner som passion och som jag bejakar och älskar, var för mycket, opassande, något som måste tryckas undan och förnekas för att jag skulle kunna passa in och bli accepterad. Vilket jag ändå misslyckades med. Och hur känner man sig när man förnekar sig själv och inte lever som den man är, utan som den man tror att man borde vara? Osynlig.

Det är inte fler människor i mittenfåran som behövs, det är inte en större grå massa. Utan världen behöver människor som äkta och autentiska, som sticker ut, som provocerar genom att vara sig själva (till skillnad från posörer, som provocerar för att provocera) och därmed visa att man kan gå sin egen väg, som vågar brinna och lysa. Människor som vägrar den halvfuktiga trasan utan som brinner vidare. Tiden må ha varit ute för Broder Daniel, men den är inte ute för egenheten.

3 kommentarer:

Katarina sa...

Dina texter berör mig lika mycket varje gång - tack!

Anonym sa...

Jag tyckte också om just den grejen han sa och som du citerar. Min dag blev faktiskt lite bättre nu när du påminde mig om det. I övrigt var jag ganska missnöjd med filmen (har aldrig lyssnat på Broder Daniel).

De i mittfåran fyller dock en viktig funktion också, minst lika viktig som de som provocerar eller drar i olika riktningar. Om alla drog lika mycket i någon riktning hela tiden så skulle det vara kaos och väldigt instabilt. :)

Lisa sa...

Tack, Katt!

RMW - Jag håller med. De fyller en funktion, och så länge de är sanna mot sig själva och bejakar sin personlighet har jag inga problem med mittfåran. Det är de som håller tillbaka och förnekar sig av rädsla för att sticka ut, och som drar ned andra i samma självförnekelse och grådaskighet som jag har problem med.

Tänk om alla drog i sin egen riktning hela tiden, så att alla drag jämnades ut, då skulle det kanske uppstå en balans. Då skulle kanske individens passion inte uppfattas som avvikande.