Att göra det som krävs för att nå målet

Jag blir ibland så fascinerad, och frustrerad, över hur många som verkar tro att de ska kunna nå mål utan att göra det som krävs för att nå dem. Ett mål är inget man plötsligt bara befinner sig vid, utan det är något man sett ut på förhand och arbetar mot. Ett mål är medvetet, ett önskat tillstånd, en destination. Och för att nå ett mål krävs det något.

Till vissa mål finns det flera möjliga vägar, där en del är rakare och andra mer vindlande och tar längre tid. Men man når ändå dit om man behåller fokus på målet. 

Andra mål har en enda väg; en enda avgörande sak som du måste göra för att nå dit, och oavsett vad för annat du gör så kommer du inte att nå målet förrän du gjort just den där avgörande saken. Och den är inte alltid vare sig lätt eller självklar, men icke desto mindre nödvändig. Det är när det gäller den sortens mål som fokus är helt avgörande.

Jag hade ett sådant mål en gång: att ta mig ur den ätstörning som jag hade levt i stort sett hela livet med. Länge var målet lite diffust och jag var absolut inte vän med tanken på att göra det som krävdes för att nå dit. För vad jag behövde göra var däremot egentligen inget man behövde vara Nobelpristagare för att lista ut: äta normalt och sluta med alla kompensationsbeteenden. För att bryta ett missbruk måste man sluta med missbruksbeteendet - det finns inget annat sätt. Det var det enda jag var tvungen att göra för att nå målet. Det var också det enda jag till varje pris ville slippa göra. Och tro mig, jag försökte länge, med alla möjliga andra saker. "Jag kan tänka mig att göra precis vad som helst för att bli frisk, utom det." Hur motiverad är man då, om man vägrar göra det enda som faktiskt hjälper? Vad ville jag helst: nå målet (= bli frisk) eller slippa bryta mat-/svältmissbruket?

Jag visste ju egentligen att det bara fanns en väg ut, och att jag var den enda som kunde gå den vägen. Om jag menade allvar med att jag ville bli frisk, om jag verkligen menade det där målet på allvar och det inte bara var tomma ord, så var jag faktiskt tvungen att leva upp till det också. I det läget handlade det om mitt val, kanske tydligare än någon annan gång. Där kunde ingen annan göra något åt mig, oavsett hur mycket hjälp och stöd jag än hade begärt och fått, utan det låg på mig. Som det alltid gör. Jag är den enda som jag förändra mina beteenden, och andras stöd ändrar dem inte. 

Till sist bestämde jag mig: jag ger mig själv en 100 %-ig, ärlig chans att nå målet, jag satsar, gör precis det som krävs och ser om det går att nå fram. Det var inte lätt, men hade någon egentligen sagt att det skulle bli lätt? Det var inte lätt, men det gick. Och vet du vad? Det var inte särskilt mycket värre än att gå där och inte göra det som krävdes. Att undvika något hjälper inte, det gör bara att det tar längre tid att nå fram.

Så är det med alla mål i tillvaron, stora som små: Ju längre du väntar med att göra det som krävs, desto längre tid tar det innan du når målet. Vill du nå målet är du beredd att göra det som krävs för att nå dit. 

Det blir inte lättare av att vänta. Det blir absolut inte lättare av att prata om hur jobbigt det är att göra det där du måste göra men faktiskt inte till 100 % har gjort ännu. Men ingen har sagt att det är lätt. Så vad väntar du på?

Tänk om du kunde.

Tänk om.

Du kan!

Lite gnäll

Dagens ord: Smärta. Varm, bultande smärta som jag har kunnat lokalisera men inte hittat vad som gör ont. Vaknade med vad som kändes som ett väl åtdraget skruvstäd med knivar in i ryggen nedanför skulderbladen, i bh-bandsområdet. Vaknade med. Ingen träning igår, har inte gjort något som jag kan se skulle ge träningsvärk. Bara spontant. Såvida jag inte har lyckats vrida till något rejält i natt.

Känner efter - visst är ryggfiléerna spända, det är de alltid, men de gör inte ondare än vanligt. Och smärtan sitter liksom ... djupare. Inne i ryggen. På ytan känns inget annorlunda. Men det är svårt att andas och röra mig och skratta och... ja, ni förstår. Några timmar senare är jag skittrött på att ha ont, försöker djupandas för att ventilera lungorna ordentligt och undrar vad det kan vara. Vill ha en dunderdos morfin, eller åtminstone distalgesic. Eller något bra smärtlindrande + muskelavslappnande. Till och från kommer små krampdragningar som närmast kan beskrivas som när jag hade brutit revbenen. Men det är nog bara någon muskelinflammation. Och den får gå över snabbt. Har inte tid att ha ont, har inte tid att något stör koncentrationen.

Nej, nu ska gnällfia torka håret och sätta på sig ett ansikte. En brudkonsultation väntar, sedan promenad hemåt i solskenet och mer jobb.

Välmenande tips som bara blir så fel

Jag är just nu otroligt stressad över alla jobb jag har tagit på mig - efter den här vintern med kanske en dag med jobb i veckan under fyra månader blinkar det rött på kontona och jag har därför tackat ja till alla jobb jag kan klämma in i planeringen. Vilket gör att det blir lite mycket, eftersom jag är optimist. Sova kan jag göra någon annan gång, leva också. Ibland måste man bita ihop och göra det som krävs för att överleva, och det är rätt så trevligt att ha mat på bordet och tak över huvudet också.

Men det fungerar inte att leva så i längden, inte för mig i alla fall. Jag klarar inte av en längre period med 12-16 timmars arbetsdagar, 7 dagar i veckan. Stressen äter upp mig, bristen på vila och fritid likaså. För att inte tala om bristen på kreativa utlopp och träning. Det jag måste göra hindrar mig från att göra det jag vill, det jag mår bra, det jag brinner för. Jag har helt enkelt varken tid eller pengar att göra det jag vill. Förr eller senare går jag sönder, fysiskt eller mentalt. Under tiden blir jag mer och mer frustrerad och känner mig mer och mer som gisslan i mitt eget liv.

NEJ, det är ingen offermentalitet, utan ett uttryck för just frustrationen över att inte veta hur jag ska komma ur den här situationen utan att gå under vare sig ekonomiskt eller personligt. Att ta ett extrajobb skulle innebära att jag blir av med mina kunder och därmed mitt jobb, eftersom jag är beroende av att kunna ta jobben när de kommer. Och när jag allt starkare känner att jag inte vill arbeta så som jag gör idag, med det jag gör nu, så blir det värre: HUR kommer jag vidare, HUR kan jag förändra min karriär när jag varken har tid eller pengar över?

Människor runt mig har i flera år sagt "Men varför blir du inte [...]"? "Har du aldrig funderat på att bli [...]?" "Ska du inte läsa till [...]?" Och även om det de säger är exakt vad jag tänker, så känns det lite som ett hån. Missar de att utbildningar kostar pengar? Jag får fina och peppande råd från kloka människor runt mig, och det är i största välmening, men när de går ut på något som kostar tid och pengar, så känns det bara fel. Då känns det som om de inte lyssnat, utan ger råd utifrån sin egen situation.

Uppenbarligen har andra en buffert, ett system som kan rycka in om de står utan pengar, skyddsnät eller något annat som gör att de har något att luta sig mot. Jag har inte det. Jag har drivit min verksamhet i 9½ år utan ett öre i stöd eller bidrag, men de två senaste åren har eliminerat alla buffertar och jag ser ingen möjlighet att skapa nya inom överskådlig framtid. Det finns inga stöd eller bidrag, och jag har inget skyddsnät utan måste klara mig själv. Det karriärbyte jag vill göra får därför inte kosta något och inte ta tid från de jobb jag drar in. Omöjligt? Antagligen inte, men jag kan inte se hur det skulle ske. Faktum är att jag känner mig så låst att jag inte ens klarar av att tänka mer på vad jag egentligen vill och hur jag ska ta mig dig. Det känns lite för hopplöst att ens drömma, när skatteskulden växer i takt med att jag ytterligare en månad måste prioritera att betala räkningar framför att betala in tillräckligt mycket skatt. Att leva ur hand i mun kanske passar en del, men det passar inte den som vill göra rätt för sig.

Jag har mängder av idéer på saker jag vill göra, saker jag skulle kunna göra, och någonstans vet jag att jag sitter på en massa resurser. Men vad hjälper det när jag inte har tid att göra verklighet av idéerna och inte har möjligheten att investera för att sedan vinna något? Idag kräver nästan alla intäktsmöjligheter en ekonomisk insats. Den som har pengar kan få mer, den som inte har några får fortsätta jobba ihjäl sig. Ansvaret för att lösa det är mitt - men jag vet ju inte hur.

Är män livsfarliga som föräldrar?

Ibland skäms jag över att vara kvinna, tills jag kommer ihåg att jag ju inte är en riktig kvinna.

I början av februari tog jag upp Eva Sternbergs svidande kritik mot att Birgitta Ohlsson tänker kombinera arbete och mammaroll: Ibland häpnar man eller Att skjuta en annan kvinna i ryggen. Nu har samma Sternberg i Expressen gjort klart att hemmapapporna är livsfarliga för barnen. Jo, du läste rätt. Sternberg baserar detta på en nyligen presenterad avhandling som påvisar att olycksfallsfrekvensen hos barn under ett år har ökat med mer än 30 % de tre senaste åren. Detta hävdar Sternberg beror på att politikerna har lagt sig i småbarnsfamiljernas liv genom att arbeta för att fler fäder ska vara hemma, bland annat genom den omdiskuterade och tämligen ineffektiva pappabonusen i föräldraförsäkringen.

Vi kvinnor har sedan tidernas begynnelse utvecklat oss själva, vår hjärna och vårt sammanhang för att på bästa möjliga sätt ta emot det späda barnet vid födseln och ge det näring ur vår kropp och omvårdnad i vår famn. Män har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt. (Expressen 2010-03-25)

Eva Sternberg anser att det finns biologiska, medfödda skillnader hos män och kvinnor som gör män mindre lämpade att t.ex. ta hand om barn, medan kvinnor har egenskaper som gör oss till idealiska föräldrar. Män har ett tunnelseende och en blick för den övergripande situationen som hjälper dem vid jakt, medan kvinnor har en medfödd känsla för barnet, dess beteenden och behov "för hon är evolverad till att ta hand om det späda barnet" (inlägg den 18 mars 2010 i Eva Sternbergs blogg).

Det har uppenbarligen blivit något fel i min utveckling eftersom jag kan relatera mer till att se tredimensionellt än att vara vårdande och ge näring åt ett barn. Jag är helt klart inte den sortens kvinna som Sternberg refererar till. Men ärligt talat - finns det någon grund för ett sådant här påstående? Njae, det är väl lite sämre bevänt med det. Fast Sternberg hävdar att sjukvårdspersonalen vet att hon har rätt och att det inte skrivs eller forskas om frågan för att forskarna är rädda eller inte får anslag.

Att döma av den senaste veckans debatt om dagishämtningsstressen, som främst verkar drabba mammorna i en tävlan om vem som är bäst mamma = hämtar sitt barn först på dagis, misstänker jag att mammorna är minst lika stressade som papporna. Är inte risken lika stor att en stressad mamma råkar stänga bildörren om barnets hand som att en stressad pappa gör det? Varför skulle en pappa vara mer benägen att skålla sitt barn med hett kaffe än en mamma?

Anna Carlsson, forskaren vars avhandling Eva Sternberg utgår från i sin artikel, svarar idag på Eva Sternbergs debattartikel under rubriken "Vara bra förälder inte fråga om kön" och hävdar att avhandlingen, Child Injuries at Home - Prevention, Precautions and Intervention with focus on scalds (kan hämtas som pdf), inte alls tar upp någon könsaspekt på föräldraskapet:

Jag har inte över huvud taget jämfört mammor och pappors förutsättningar för att värna om barnens bästa. Det känns väldigt olyckligt att sammankopplas med resonemang som jag inte på något sätt står bakom. Tvärtom tar jag helt avstånd från Eva Sternbergs hypotes. Detta var såväl Expressen som Eva Sternberg informerade om redan när hennes olyckliga artikel publicerades. I dag har hon bett mig om ursäkt. (Expressen 2010-03-25)

I sin avhandling har Anna Carlsson undersökt de olycksfallsrisker som barn upp till 6 års ålder är utsatta för i hemmet, genom att fokusera på fyra områden:

1. Föräldrars uppgifter om hur de följt olycksförebyggande råd

2. Omfattningen av bränn- och skållskador

3. Föräldrars uppfattningar om påverkande faktorer till olyckshändelser

4. Samt effekten av individanpassad information om barnolycksfall

(Expressen 2010-03-25)

Hon har funnit att föräldrarnas bakgrund och socioekonomisk ställning (fr.a. utbildning) har betydelse för i vilken grad de följer de olycksförebyggande råden från BVC, men säger ingenting om förälderns kön. Antagligen för att det inte är relevant.

Det är pinsamt när en skribent så rejält förvrider forskningsrön för att stödja sina egna åsikter, framför allt när avhandlingen finns tillgänglig för var och en och har en mycket tydlig sammanfattning på svenska, där det framgår att resultaten inte gör gällande det som Sternberg vill komma åt. Så det var skönt att se att forskaren själv gav svar på tal.

När det gäller Sternberg blir jag lite allmänt beklämd över hennes envisa påståenden om mäns och kvinnors av naturen givna förutsättningar i egenskap av olika rollinnehavare i familjen och samhället. Vilket årtionde lever hon i? Eller vad är det för värdekonservativ extremistisk kultur hon försöker främja? Den enda anledningen jag skulle kunna tänka mig till att män är sämre föräldrar än kvinnor är att de inte får chansen.

Självförhärligande genom att förminska andra

Jag har på sistone sett en del beteenden hos flera människor runt mig som jag tycker är allt annat än trevliga; ja, som jag rent av tycker är oattraktiva och väldigt omogna. I några fall har jag anat de här tendenserna, i andra kommer de som en total överraskning. Det handlar om människor som förhärligar sig själva och sina kunskaper på ett sätt som är allt annat än ödmjukt, som uttrycker sig som som om de vore förmer än andra, vet allt och inte har något att lära av dem som finns runt omkring. Självklart bottnar ett sådant beteende, där man måste framhäva sig genom att förminska andra, i egen osäkerhet, för annars skulle man inte behöva betona att man är bättre än andra.

Självförhärligande och egenberöm i all ära - alla som följer mig vet väl vid det här laget vad jag tycker om Jante - men det finns sätt och sätt att slå på sin egen trumma. Jag reagerar inte på någon som med fog pratar om hur duktig hon är på något, för talang, kunskap och hårt arbete förtjänar beröm, men när det kommer in ett element av att sätta sig på en piedestal över andra och förminska sina medmänniskor (ofta medsystrar) för att framstå i bättre dager, så är det oattraktivt. Om det dessutom dyker upp spår av något slags inbillad fullkomlighet så tröttnar jag, stänger av och går. Ingen är fullkomlig, alla kan vi alltid bli bättre, lära mer, lära nytt. Den som föraktar lärandet och lärprocessen har jag väldigt lite till övers för.

Jag har träffat människor som verkligen är bland de främsta inom sina områden, och omger mig gärna med framgångsrika, talangfulla, intelligenta, kreativa och drivna människor. Varför? Inte för att jag imponeras av dem, för jag imponeras inte av fina titlar, berömmelse eller status, utan för att de inspirerar mig och för att vi ofta är på samma våglängd. Vi tänker på liknande sätt. Jag beundrar driv, intelligens, det outtröttliga arbetet för att bli bättre, sätta och nå ett mål och våga gå sin egen väg utan att lyssna på olyckskorparna som alltid kraxar så fort någon sticker ut. Jag tycker om människor som vågar utmana sig själva. De verkligt framgångsrika människorna jag träffat har arbetat enormt hårt för att realisera sina potential och göra något av sina talanger, är öppna och kreativa och otroligt ödmjuka. De säger inte "jag är bäst och därför är du inte lika bra", utan har förstått att det finns utrymme för att alla ska kunna vara bra. De vet vad de är bra på och hur de ska framhäva det, men känner också sina svagheter och det de vill bli bättre på. Och de fortsätter att lära, fortsätter att träna hårt och sikta framåt. De vet hur mycket de har arbetat för att komma dit de befinner sig - det är inget som bara händer och först när man har arbetat hårt för att nå sitt mål uppskattar man det verkligen. Därifrån kommer en sann ödmjukhet som inte kräver att någon annan är sämre för att man ska känna sig bra.

Alla har säkert hört ordspråket "eget beröm luktar illa". Själv tycker jag att det oftast är helt osant, för varför skulle vi inte berömma oss själva? Däremot luktar det lite unket när någon berömmer sig själv genom att sätta sig över andra och låtsas vara förmer. Brist på ödmjukhet och respekt för sina medmänniskor och jämlikar stinker faktiskt ganska rejält.

Psykiskt rubbad?

Jag snubblade in på en dansbekants blogg och läste följande (för att inte hänga ut skribenten lägger jag inte in webbadressen):

Homosexualitet, bisexualitet, en man i en kvinnas kropp och tvärt om.....jag vågar påstå att dessa läggningar är psykisk rubbning av något slag. Om man utgår från att jag tror Gud skapade oss för att leva som man och kvinna, då är alla andra läggningar avvikande. Avvikande beteende har sin orsak. Orsaken kan vara någon (ärftlig) psykisk rubbning man lever (omedvetande) med. Det kan också vara att läggningen är framkommet starkt av en själv och vara byggda av åskter, värderingar eller motsättningar (motsättningar- "vara" för att sätta sej emot normaliteten). En värdering kan sätta hårda spår och bli fast förankrat hos människan, man kan därför lätt (psykiskt) inta position som tex homosexuell.
Den psykiska rubbningen kan också bero på konsekvenser av sin uppväxt som barn eller annat hälsotillstånd i nuläget.

Nog för att jag vet att tjejen ifråga är djupt kristen, men hon har aldrig varit fördömande inför mig utan tvärtom väldigt trevlig. Vi har diskuterat tro och snuddat vid kvinnlig andlighet och där har hon verkat accepterande. Jag börjar misstänka att hon inte har förstått att jag är flata. Eller så är hon aningen mer accepterande i praktiken än i teorin.

Men det gör mig lite mörkrädd att människor fortfarande anser sig ha rätt att utifrån sin egen tolkning av Bibeln göra sig till tolkar för kristendomen/kristna och fördöma sina medmänniskor. För det första bygger det i allmänhet på en gammaltestamentlig kristendom, och enligt det jag lärt mig från söndagsskola och framåt så följer kristna framför allt det Nya testamentet. Johannes 3:16, Jesus dog för våra synder, gyllene regeln, kärleksbudskapet...? I min värld och så som jag har lärt mig om kristendomen är kärleksbudskapet centralt - eller borde vara - och det rimmar väldigt illa med fördömanden av människor med utgångspunkt från vem de älskar.

Jag har varit psykiskt rubbad på riktigt, jag har till och med papper på det, och jag vet att det inte är tillstymmelsen av en rubbning att bejaka den jag är. Homosexualitet togs bort som en psykisk diagnos den 19 oktober 1979, så det finns inte heller några som helst diagnostiska belägg för att jag skulle vara psykiskt rubbad.

Jag var 14 när jag förälskade mig i en tjej, och var i samma veva intresserad av en kille. Att jag var bisexuell var aldrig något som helst problem för mig, utan helt självklart. Jag försökte passa in, har trots mitt egensinne fallit för att man som kvinna "ska" ha en man och verkligen försökt. Med några har det fungerat, men allt mindre så ju mer åren gått. Jag kan ha sex med en man, det är hur enkelt som helst (och de är verkligen så enkla!) men det ger mig inget särskilt, och jag tänder inte känslomässigt på män. Trots det tog det ända fram till i början av sommaren innan jag tog det sista steget ut ur självförnekelse och försök att passa in, skalade av det sista lagret av sociala masker och steg in i min sanna kraft, i ljuset av min sanning, den jag innerst inne är.

Det känns lite sorgligt att jag trots allt lät mig tyngas ned av den sociala acceptansens ok så länge, att jag var 35 innan jag till sist erkände fullt ut vem jag är. Jag tycker inte om vare sig etiketter eller stereotyper, lever mitt liv på mitt sätt, enligt mina värderingar. Och jag tar konsekvenserna. Jag har levt hela mitt liv med konsekvenserna av att försöka vara någon annan än den jag är, och det är slut på det.

I min världsåskådning ligger rubbningen i att inte acceptera och bejaka den man är av rädsla för vad andra ska tycka. Kärleken borde ändå vara större än rädslan...

Ingen riktig kvinna

Det roar och irriterar mig högeligen när människor runt om i tillvaron anser sig ha rätt att definiera vad som är en riktig kvinna, en riktig man, vad som är normalt och friskt. Än värre blir det faktiskt när det är andra kvinnor som anser sig ha tolkningsföreträde och beslutsrätt och som utifrån sina egna snäva verklighetsuppfattningar sätter sig till doms över sina medsystrar.

Jag räknar mig i högsta grad som kvinna. En stark, självständig kvinna som inte längre låter någon tala om för mig hur jag ska vara och som står för den jag är. Personlighetsmässigt ligger jag några tusen mil närmare Lisbet Salander än Anna Anka. Jag älskar kvinnor, får något dimmigt i blicken av kattungar, söta hundar, vackra dolkar och svärd men inte åt bebisar, ryser av välbehag åt en kvinna som vet att hantera vapen, har betydligt högre IQ än resten av befolkningen och skäms inte över det, har även ett betydligt högre EQ (dock bara nästan lika högt som mitt IQ) är normalgruppen, har vissa elitistiska, sarkastiska och ironiska drag samtidigt som jag är väldigt empatisk, vill absolut inte ha några barn, planerar gärna hämnder och har en inre massmördare i sann Dexter-anda, har yttrat saker om nödslakt och postnatala aborter, jag har en ganska naturlig fallenhet för såväl sparkar och slag som dans, jag är nördig, saknar matte enormt och kan lägga timmar på hjärnutvecklande spel medan vännerna är på krogen. En helt normal kvinna, alltså.

I samband med den andra Millenniumfilmen skrev Rigmor Robèrt en artikel i Newsmill (inte vad jag räknar som världens mest seriösa nyhetssajt, och att döma av stavfelen och de märkliga formuleringarna är artikeln inte ens korrekturläst - JA, jag anser att om man ska publicera något offentligt så ska det banne mig vara välskrivet) om varför Lisbeth Salander inte är en riktig kvinna. Jag vet visserligen inte vem som trodde att hon var det, om man med riktig menar verklig, lika lite som någon väl tror att Pippi Långstrump är en riktig flicka. Men vem bestämmer hur "en riktig kvinna" är? Och vad är det som avgör riktigheten i den kvinnliga personligheten? Finns det ens en kvinnlig personlighetsmall?

Kan kvinnor göra som Lisbeth Salander?

Knappast, svarar jag. Lisbeth Salander är en kvinnlig hämnare med flera psykiatriska problem och kompetens i världsklass inom både it och stridskonst. Den kvinnan är inte på riktigt.

[...]

I verkliga livet är våldbenägna kvinnor varken it-snillen, mästare i marchal arts [sic!] eller flitiga i matematik. De brukar vara impulsdrivna, kan ha testat droger och ingå i ett gäng. Kvinnliga sekt- eller terrortorpeder, som Hanadi Jaradat eller barnflickan i Knutby, är inte som Lisbeth Salander ute efter revansch för egen del. De är troende och beordrade att döda för en påstått hård Gud i ett himmelskt dödsrike.

Den som skadats tidigt i livet av män kan känna behov av revansch. Man vill se våldtäktsmannen dömd eller död. Men kvinnor i verkliga livet äcklas av förövarens kropp. Våldtäktsoffer i verkligheten vill inte som Lisbeth Salander återvända för att hantera förövarens hud och kroppsöppningar på samma sätt som han gjort med henne. Lisbeth Salanders beteende är en författarfantasi.

Min enkla tanke är att många kvinnor visst drivs av revansch, till och med ett otroligt revanschsug. Alla vi som tryckts ned genom dumma människors oförstående för vår begåvning, som utsatts för mobbing, utfrysning, verbala, sociala, fysiska och psykiska övergrepp, har ett behov av revansch. Däremot lever de flesta av oss inte ut den revanschen på ett lika tydligt sätt som Lisbeth Salander. Vi har lärt oss att hålla inne med våra känslor och impulser, inte att släppa ut dem eftersom det inte är socialt accepterat. Gör det oss verkligen till mer riktiga kvinnor?

Hur är det med kvinnor och mäns hjärnor och deras benägenhet för våld?
Först och främst: räkna alltid med att en tredjedel av kvinnorna har mer manliga hjärnor och en trededel av männen har hjärnor som påminner om de flesta kvinnors. Man ska inte fastna i schabloner om kön och könsroller. Men faktum är att unga kvinnor enligt utvecklingshistorien förbereds på att ge närhet, näring och beskydd till små barn. För nästa generation är mammans försiktighetsprincip och känslighet mer funktionell än risktagande med lust till revansch och triumf. Lisbeth Salanders karaktär är inte kvinnlig.

Jaha, då kanske jag har en mer manlig hjärna. I mitt tycke syftar den här artikeln just till att cementera könsroller; inte ifrågasätta dem. Jag anser mig inte ha förberetts på att "ge närhet, näring och beskydd till små barn", trots att jag fick det ena syskonet efter det andra. Jag är en risktagare, en kicksökare, en person som hela tiden söker utveckling och utmaning, inte en vårdande modersgestalt. Jag skulle med våld beskydda mina vänner och nära och kära och inte minst mina och andras djur (djurplågare ska straffas enligt öra för öra, svans för svans), jag är inte snäll om jag blir trängd - då reagerar jag instinktivt, naturligt. Jag har lättare för att vara demonisk än söt. Lusten att triumfera räknar jag som en i högsta grad mänsklig lust, och tror inte för en sekund på att något av detta gör mig mindre kvinnlig. Om man inte med kvinnlig menar ett blont, undergivet litet våp som med glädje och självklarhet skulle ge upp sitt liv och sin karriär för en man och barn. Nej, då är jag inte kvinnlig och stolt över att inte vara det!

Jämför med Anna Anka. Enligt Robèrts syn är hon väl en riktig kvinna; i princip hemmafru vars hela tillvaro tycks handla om att tillfredsställa makens alla tänkbara behov. En Stepford Wife i 2000-talet. Jag har nog ingenting gemensamt med henne, en sådan person och hennes tillvaro får mig att rysa av obehag. Att leva sitt liv för att behaga någon annan? Aldrig! (Makarna Ankas förhållande verkar visserligen vara på väg att spricka, men ändå.) Och hon är en verklig kvinna även om hon i allt väsentligt ter sig som en karikatyr. I min föreställningsvärld är faktiskt Lisbeth Salander en riktigare kvinna som jag kan identifiera mig med än Anna Anka.

Jag lever inte ut min inre hämndängel, inte som Lisbeth Salander eller Dexter, men den finns där. Revanschlusten är fortfarande stor, men eftersom jag idag vet att jag på alla väsentliga sätt är mer lyckad och troligen lyckligare än idioterna från mitt förflutna så är behovet av hämnd i stort sett borta. Jag väljer att leva ut mina mörka sidor på kreativa sätt, inte destruktiva. Men hur kort är egentligen avståndet mellan kreativitet och destruktivitet?

Och jag är i högsta grad mig själv, en kvinna som fullkomligt skiter i om hon är riktig. Jag är en riktig jag, helt enkelt.

I morgon: Psykiskt rubbad?

Tvångsmässiga kritiker?

På listan över Saker som irriterar mig finns människor som bara inte kan låta bli att kritisera andra. Som ständigt hittar fel i andras göranden och låtanden och som verkar gömma sig bakom detta flöde av kritik gentemot andra för att slippa se och ta itu med sina egna problem.

Jag har ett par sådana människor i min omgivning, även om de inte är särskilt nära. Energitjuvar som har mer negativt än positivt att säga släpper jag helt enkelt inte nära, för jag har ingen lust att spela deras spel. Jag tänker inte låta någon känna sig bättre eller förmer genom att låta dem ta min energi. Tack och lov har jag kommit så långt att jag kan skilja på don och person, på vem jag är och det jag gör, jag tar till mig konstruktiv kritik men tar inte åt mig av den sortens kritik som handlar om att någon inte tycker om hur jag är eller hur jag agerar, snarare än att jag gjort något fel. För den sortens kritik handlar alltsomoftast om den andra personen.

Det kanske är fel att säga att det är fascinerande att göra den här sortens iakttagelser, men så är det faktiskt. Att upptäcka mönster i någons bemötande och se att hon/han varenda gång vi ses kommer med små kritiska nålstyng är faktiskt ganska intressant. Det är inte helt trevligt att veta att någon inte tycker om mig och visar det på små, små sätt, men jag har gett upp kampen om att bli omtyckt av alla utan är i stället mig själv. Just för att jag inte tar åt mig och inte längre försöker få alla att tycka om mig, och för att jag har lärt mig ett och annat om mänskliga reaktioner och utveckling, kan jag lyssna på kritiken utan att hamna i försvarsställning, bli sårad eller säga något syrligt tillbaka. Faktum är att jag oftast väljer att inte kommentera det, för jag är inte intresserad av en diskussion om något som faktiskt inte handlar om mig, och jag tycker inte att det är värt att ödsla energi på människor som har något mot mig och det jag väldigt ärligt står för.

Just de som älskar att hitta saker att kritisera skulle säkert tycka att min reaktion är överlägsen - jag har märkt att många av dem är extremt oödmjuka personer som pratar om att andra borde lära sig ödmjukhet medan de själva tar sig rätten att kritisera allt och alla. Men att känna mig själv och veta gränsen mellan vem jag är och vad jag gör, den kritik jag får och den jag är, vad andra tycker om mig och mitt faktiska värde, och att inte låta mig påverkas av andras tyckande är inte överlägset. Däremot är det kanske lite överlägset att tänka att vi alla får tillbaka det vi ger, och att den som ivrigast kritiserar andra ofta har egna problem. Hur vi handlar speglar vilka vi är och våra egna problem.

Så varför bloggar jag om det här om det inte stör mig? För att insikten om hur lite jag störs av det för mig är ett tecken på hur långt jag kommit i att stå trygg i mitt värde och den jag är, utan att rubbas av kritik som baseras på vad någon tycker om mig. Så har det sannerligen inte alltid varit!