Sårbarhet

Vaknar glad och pigg till en solig dag.

Några timmar senare sitter jag där med en förnimmelse av tårar som vill tränga fram men som inte når fram.
Tung andning, tunga armar, tunga händer över tangentbordet.
Intensiv känsla av... ja, av vad?
Sorg? Nej, inte så starkt.
Nakenhet? Nästan, men inte riktigt.
Ledsenhet? Ja, men det är inte den känslan som är starkast.
Saknad? Lite, efter något odefinierat, men det är inte heller det som är den dominerande känslan.
Sårbarhet? Ja, det är det! Jag känner mig sårbar, hudlös, nära känslorna, nära mig själv. Nyfödd och i behov av skydd, värme, närhet, trygghet. Jag behöver en kram.

Så här är det vissa dagar. Ångesten slår ner plötsligt, känslorna öppnas och väller fram, ofta utan att jag riktigt kan sätta ord på dem. Jag vet inte vad jag ska göra åt den tunga känslan över bröstet, åt att luften plötsligt blir så tung att andas och att armarna känns som bly. Mer än att fortsätta andas, fortsätta som om allt var som det ska. För jag vet ju att det blir som det ska igen. Jag är van. Jag önskar att jag inte behövde vara van. Att det alltid var lätt att andas. Att den där lätta, positiva känslan från när jag vaknade alltid var där, utan att tryckas ned under det tjocka, grå täcket som är ångest.

Men är det ångest? Kanske är det bara sårbarhet som ger mig lite ångest eftersom jag är rädd för att vara sårbar, rädd för att släppa mina försvar och blotta mig så att jag kan bli sårad. Inte längre rädd för att visa mig svag, men sårbarhet är både skrämmande och skönt på en gång.

Kanske är det bara nästa steg, nu när jag har närmat mig någon annan känslomässigt på ett sätt som jag inte gjort på länge innan. Jag känner tillit till honom, en djup och intuitiv tillit. Och jag kan lämna över kontrollen helt till honom i trygg förvissning om att han förvaltar den. Att han inte gör något som jag inte vill. Att han ser och hör mina reaktioner, kanske till och med bättre än vad jag gör. Jag kan till och med ge upp inför honom. Han har fått mig att ge upp, surrender. Och det är en häftig känsla. Vi har ett häftigt samspel, där han litar på att jag sätter mina gränser och talar om när jag når dem, och jag litar på att han respekterar dem. Det är jämlikt, även om många kanske inte tror det när jag underkastar mig honom. Men balansen är enorm, jag har nästan mer makt än honom när jag låter honom förvalta den.
Det är häftigt.
Det lär mig kraften i att våga vara svag, att våga ge mig hän, våga underkasta mig, våga överlämna kontrollen. Och det ger mig en frist när jag inte behöver vara stark och ha kontroll. Det är faktiskt ännu häftigare.

Men kanske är priset för den här utvecklingen att jag kommer att känna mig sårbar ett tag, nu när jag har rivit lite mer av murarna. Är det i så fall ett pris jag är beredd att betala? I nuläget: Tveklöst JA. Men det skrämmer, jag är livrädd för att bli beroende av honom - faktiskt mer rädd än för att bli sviken - och just den rädslan är något som jag vet är så centralt för mig. För det är inget fel i att behöva andra människor. Men den tanken är inte den lättaste att ta in, för när man gör sig beroende gör man sig sårbar... Skrämmande.