Ett gemensamt drag för alla ätstörningar tycks vara upplevelsen av att vara misslyckad, oavsett om man är anorektiker, bulimiker, hetsätare, en kombination av alltihop eller utan fastställd diagnos. Alla tycks sträva efter den eftertraktade Diagnosen, den som ska göra att man tar sig själv på allvar, men märkligt nog blir det inte ett dugg lättare att ta sig på allvar bara för att man får orden Anorexia nervosa eller Bulimia nervosa inskrivna i journalen.
Jag har inte träffat en enda anorektiker som tyckt sig vara lyckad utan tvärtom har alla - inklusive jag själv - känt sig otroligt misslyckade. Likadant med bulimiker, fast de brukar bli rätt så irriterade när man som anorektiker försöker förklara att man inte känner sig mer lyckad bara för att man är smalare. Och jag förstår deras irritation: Det är klart att man inte vill höra att det där tillståndet man strävar efter inte alls gör att man känner sig lyckad, för då är ju kampen för att bli smal hopplös.
Men vad skulle ni som läser det här säga: Vad är en lyckad anorektiker/bulimiker? Vem avgör vem som är lyckad?
Är den lyckade anorektikern en död anorektiker eller en frisk före detta anorektiker?
Är den lyckade bulimikern den som tar sig ur bulimin eller den som "lyckas" bli anorektisk?
I min värld är den som lyckas den som lämnar ätstörningen och gör sig fri(sk). Ätstörningsspelet är ett spel man aldrig kan vinna så länge man spelar det, det finns ingen vinnare, ingen lyckas. Och om man ska tala i termer av lyckande/misslyckande måste det väl ändå vara så att en ätstörning är och alltid kommer att vara ett misslyckande, eller kanske snarare ett o-lyckande eftersom man inte kan bli vare sig lycklig eller lyckad där. Att ha en ätstörning är inget misslyckande, men att välja att stanna kvar i den eller till och med vilja göra sig sjukare i stället för att ge sig själv en 100%-ig, ärlig chans till ett fullvärdigt liv som fri(sk) (vilket är möjligt för alla som är beredda att släppa de beteenden som utgör ätstörningen!), skulle jag säga innebär att man ser till att man kommer att misslyckas kapitalt.
När man tänker på det: Hur skulle något så självdestruktivt och så livsförnekande som en ätstörning någonsin kunna kallas för att lyckas?
2 kommentarer:
Bra inlägg! Svaren på dina frågor beror helt på juvidare man fortfarande är sjuk eller fri(sk)!
Bra blogg, du är klok!
Tack för de kloka orden. Det är nog som du säger att båda måste vara relativt nära en tillfriskning för att kunna hjälpa varandra att komma på rätt väg. Jag ska nog vara nöjd med att jag umgås med vänner som numera är friska, de hjälper mig att förstå att sjukdomen inte är ett sätt att leva. Tack igen!
Skicka en kommentar