Vem är egentligen lyckad?

Tänker vidare från föregående inlägg: Vem är egentligen lyckad? Vad har ni för tankar om det?

För lite mer än fyra år sedan sprang jag på gamla klasskamrater från gymnasiet, 12 år efter studenten, och det visade sig att alla tre hade barn, två var gifta och en skulle gifta sig nästa dag. Just då var jag lite nere och hade mycket tankar i huvudet om hur över ätstörningen egentligen var, och att träffa dem fick mig att fundera rejält på vad jag hade åstadkommit sedan studenten. Ingenting, kändes det som. Jag kände mig så jäkla misslyckad.
Visst, jag hade pluggat - länge och med bra resultat, jag hade jobb och till och med eget företag (vilket många verkar imponeras av), men vad hade jag mer? Vad hade jag för erfarenheter? Inget fast förhållande, hade inte haft något på flera år, inga barn och inte något av det på horisonten heller. En stor del av mina erfarenheter efter studenten handlade om depression, självdestruktivitet och ätstörningar. Jag hade gjort något av det svåraste man kan göra, jag hade tagit mig ur en väldigt långvarig ätstörning och slutat skada mig själv, men hur mycket räknas det i den normala världen? Hur stort värde tillskrivs det i en CV?

Mina erfarenheter, som är otroligt värdefulla för mig, unika eftersom de flesta i den normala världen aldrig kommer i närheten av dem och som gjort mig till den jag är, gett mig en förståelse för livets mörka sidor och en livsvisdom som många inte uppnår på hela livet, är de inte värda något i den normala världen? Är det bara högskolepoäng, kurser och erfarenheter från arbetslivet som räknas? Mäts lycka och framgång i vilka tjänster du haft, vilken utbildning du har, hur mycket pengar du tjänar, vilka statusattribut du har (bostadsrätt/villa, bil, båt osv), om du har partner och barn? Är det vad som avgör om någon är lyckad? I så fall är jag inte det. Jag som bara har en hyrestvåa i Majorna, är singel, saknar barn men har katter, har fler högskolepoäng än de flesta jag känner och den frihet men också ekonomiska otrygghet som det innebär att vara egenföretagare. Jag lär aldrig bli ekonomiskt rik.

När jag tänkte så kändes det som att all min kamp hade varit fåfäng för jag var ändå misslyckad och skulle alltid ligga många år efter mina jämnåriga när det gäller det normala livet och dess framgångsmarkörer. Tanken att jag lika gärna kunde ge upp drog genom huvudet, men så fan heller att jag skulle göra det. Varför skulle jag spela efter det vanliga statusspelets regler när jag inte håller med om dem? I min värld är personlig frihet och integritet tusen gånger mer värt än statusprylar och pengar, och jag tycker att den som vågar gå sin egen väg för det som hon/han tror på är mer lyckad än den som följer med som ett får i skocken för att göra som alla andra.

Jag har besegrat mig själv, jag har levt i skuggan i decennier och själv valt att ta mig ur den och välja livet, gjort jobbet och gjort mig fri(sk). Jag är lyckad även om jag kanske inte har partner och barn eller en bostadsrätt eller massor av pengar. Jag behöver inte delta i råttracet och spela efter "alla andras" regler om jag inte håller med om dem. Jag skapar mitt eget liv och mina värderingar, och om jag är lyckad eller misslyckad måste väl ändå handla om huruvida jag lever upp till mina värderingar och gör det bästa av mina förutsättningar och mina erfarenheter. Eller?

I andras ögon kanske jag fortfarande inte framstår som så värst lyckad, men vem är det egentligen som ska avgöra det - jag eller de?