Tack, ni som lämnat kommentarer!
Just nu har jag lite mycket runt mig och försöker leta reda på gamla dagböcker och se vad som kan vara läsvärt. Det är intressant att se hur jag undvek att skriva om ätstörningen, hur jag censurerade mig själv även i mina egna dagböcker, för jag minns hur mycket tanketid den tog. Men antagligen var jag inne i en väldigt intensiv förnekelsefas, den var dessutom "min hemlighet" som ingen skulle få hota, och jag ville ju inte att min älskade sambo skulle kunna få veta mer än vad han såg. För honom var depressionen värst, och rädslan för mina självskadebeteenden (men det sa han inte förrän det var slut), och han hade nog ingen aning om att jag hela tiden levde ett dolt liv med någon som jag inte kunde tänka mig att lämna för honom. Om han hade vetat och ställt ultimatum så hade jag nog valt ätstörningen. Det är fortfarande hemskt att erkänna.
Jag märker också att jag inte skrev ned en massa tankar om vikt, och inget glorifierande. Det beror nog på att jag började skriva ner just de tankarna när jag hade bestämt mig för att ta mig ur anorexin, när jag redan insett hur jävligt livet var i den. Jag ville gå ner, ner, ner - det är fantastiskt hur kan se det direkta sambandet mellan en viss vikt och de tankarna - men har aldrig varit uttalat pro-ana.
j, jag förstår din tanke, men ser ett högre syfte i att dela med mig av helvetet och vägen ut. Jag har inte ett ansvar gentemot dem som läser det jag skriver, och den som är lättriggad kan hoppa över just de inläggen. Dessutom är de inte i närheten av så triggande som ätstörningsbloggar med en massa foton av magra människor, matlistor och annat som jag vet fungerar som thinspiration för många som fortfarande är i en ätstörning.
Faktum är att det känns väldigt ärligt och därför ansvarstagande att dela med mig av min historia, just för att andra som kämpar ska veta att jag förde verkligen en kamp mot mig, men en som jag vann. Jag var där men se var jag är idag!
Men men, det kommer. Har lite för mycket jobb i huvudet just nu för att ha tid att sätta mig mer seriöst.
2 kommentarer:
Tack för att du delar med dig av dina svåra år. Har bara kikat så smått på dina dikter och kommentarer i Den mörka spegeln, men förstår nu mer vilken lång väg du har vandrat - både genom det kalla, döda, otäcka landskapet och genom uppförsbackarna mot det verkliga, sanna livet. Tack också att du la det i en separat blogg, på sätt kan man som läsare välja vilken del man vill ta till sig (även om du såklart INTE har något ansvar för hur läsare uppfattar dina inlägg). Som jag menade i tidigare inlägg - jag tror att så länge du följer din egen tro kommer din blogg vara en fortsatt inspirerande sida och definitivt inte något i stil med pro-ana. Det är ju din blogg/bloggar, och du gör vad du vill med dem. Jag kommer att fortsätta läsa dina inlägg. Och när jag vågar och känner mig modigare kommer jag läsa Den mörka spegeln. /j
Tack, J!
Jag tror inte att inläggen från min historia kommer att vara särskilt triggande, åtminstone inte på ett tag, men du gör rätt i att vara försiktig med dig själv. Du vet bäst vad som är bäst för dig.
För jag känner ju ett litet ansvar gentemot människor även om jag vet att jag inte har det. Är ganska hopplös på det planet, är jag rädd. Fast det kanske är positivt.
Läs när du vill, ta till dig det som peppar, och fråga om du vill något. Du har en massa stöd och positiv energi från mig!
Kram, Lisa
Skicka en kommentar