Som att springa i uppförsbacke i motvind

Vissa dagar är allt bara motigt, jag drar fram den där positiva energin och de kloka orden men vill helst av allt dra täcket över huvudet och sova. Sova bort mörkret och sedan vakna glad och pigg igen.

Ibland blir jag så trött på att vara den här positiva, starka bruden som alltid har ett peppande ord, ett ifrågasättande, en kram, en vänlig tanke och klokheter att säga, men som är otroligt dålig på att ta emot det från andra, i den mån jag får något tillbaka. Jag ger hellre tre chanser för mycket än riskerar att någon ska känna att de inte får en chans, och det är inte rättvist. Mot någon. Men tålamodet tryter när energin gör det, jag vill krypa in i mitt skal och hushålla med energin och positiviteten till mig, bara mig, för ingen annan gör det. Men det är svårt att sluta bry mig. Jag bryr mig alldeles förbannat för mycket.

Jag tror att jag är på väg in i en depression; jag har i alla fall inte varit så här deppig på en massa år, det brukar bli en period på sommaren men den brukar gå över och det har den inte gjort. Och jag vet inte hur jag ska få den att gå över heller. Jag förknippar fortfarande depression med de mörka åren med ångest, ätstörning, självskadande, sjukskrivningar, och allt det där är över sedan flera år. Men jag kan vara deprimerad utan de andra bitarna, det vet jag, och jag gillar det inte. Det var lättare att acceptera depressionen när jag tänkte att den berodde på svält, för då hade jag en orsak. Att den skulle "bara vara" pga felaktiga synapser eller dålig återupptagning av signalsubstanser vill jag inte acceptera. Det kan jag inte påverka. Väl? Jag tror på att kunna påverka mitt mående med mina tankar, tänka positivt, inte gräva ner mig, lösa problem och skeva tankemönster, rota efter orsaker och lägga dem till handlingarna - men vad gör jag om det inte räcker? Antidepp igen?

Människor runt mig anar nog inte att jag känner mig deprimerad igen, de ser inte hur motigt allt känns, hur själva livet just nu är som att springa i uppförsbacke i motvind, vilken ansträngning som krävs för minsta lilla. Det känns som om leendet inte når ögonen längre, som om jag har en slöja att tränga igenom för att vara äkta glad - den sidan finns där men verkar sitta längre inne. Det skrämmer mig. Jag tycker inte om det här. Alls. Men eftersom jag inte har några destruktiva beteenden längre, eftersom jag inte försöker uttrycka mig på ett språk som ingen annan förstår, så verkar allt nog bra. Även när jag säger att det inte är så värst bra så låter det kanske bra mycket bättre än vad det gjorde förr, och jag tror att det är den måttstocken de flesta jämför med. Jag svälter mig inte, jag är inte jättemager, jag skär mig inte - alltså kan jag inte må så dåligt.

Fast det är inte så här hela tiden, och det känns inte som om det är jättedjupt än, utan den där positiva, levande sidan av mig ligger ännu ganska nära ytan och kommer fram när jag är bland andra människor. Jag kan dra fram den sidan, hålla depressionen på armlängds avstånd ganska mycket, och det tolkar jag som att då är det inte så farligt. Men samtidigt vet jag att jag är en mästare på förklädnad och förnekelse.

Jag vill vara helt levande igen! Det måste finnas ett sätt att riva den här mörka muren innan den blir för tjock.