När tar en ätstörning slut?

Tar ätstörningen slut den dag man slutar svälta/hetsäta/kompensera, tar den slut när man normaliserat ätandet och vikten, tar den slut när de bakomliggande problemen är lösta eller tar den slut först den dag då alla tankar är borta? Tar den slut?

Många tycks tro att man inte kan bli frisk från en ätstörning, och det har jag stött på både inom vården och bland vanliga människor. Jag tror inte det eftersom jag vet. Jag har tagit mig ur det, liksom flera andra jag känner. Fast kanske är det en fråga om hur man definierar frisk, eller fri(sk).

Som jag ser det tar den aktiva ätstörningen slut när man slutar med de beteenden som utgör den, det vill säga när man slutar svälta/hetsäta/kompensera och normaliserar ätandet och andra beteenden. Sedan kan det ta ett tag innan vikten normaliseras, och man till exempel behöver få extra näring för att gå upp, och kroppen återhämtar sig. Men det tar längre tid innan man vant sig av med beteendena och ännu längre tills tankarna försvinner. De flesta trillar dit ett par eller flera gånger på vägen ut, och det ser jag bara som en del av tillfrisknandet - man faller för att kunna lära och gå vidare. Kanske kan man se det så att när man är inne i det aktiva tillfrisknandet, den aktiva frigörelsen, och arbetar med att lära in friska beteenden, lära sig leva utan flyktvägar, så är det en passiv eller latent ätstörning som inte är helt borta men inte heller helt aktiv.
Arbetet med de bakomliggande faktorerna, det som en gång ledde till att man började med de beteenden som ledde in i ätstörningen, kan inte riktigt kallas för ett ätstörningsarbete, eftersom de handlar om något annat. Det kan pågå under lång tid efter ätstörningen, för en del i decennier, för andra knappt alls. Och frågan är om det arbetet, som kommer efter ätstörningen, alls är något som ätstörningsenheter och -mottagningar ska ägna sig åt, eller om det inte egentligen hör hemma inom den vanliga psykiatrin, eller rent av i terapi utanför psykiatrin. Att vara kvar inom vården för länge kan ge en falsk sjukidentitet som man mår bäst av att bryta med. Den som fortsätter att definiera sig som sjuk förblir sjuk.

Tankarna däremot är något helt annat. Jag vet idag inte om jag någonsin kommer att bli helt av med ätstörningstankar, för de är en del av mitt förflutna, ett så invant tankemönster att de fortfarande kan dyka upp i vissa situationer, även om jag slår bort dem. Att en tanke dyker upp är inget vi kan kontrollera, däremot styr vi över tanke nr 2, och över om vi väljer att gå från tanke till handling. Lika lite som jag är en mördare för att jag någon gång kan tänka tanken att jag vill sticka en kniv i någon, lika lite är jag ätstörd för att jag tänker en ätstörd tanke. Men många kanske inte ser skillnaden mellan tanke och handling och förstår att jag kan sätta ord på en tanke utan att fördenskull omsätta den i handling. (Det är lite lustigt om fullt friska människor inte förstår det, för vad säger det om deras egen kontroll över tankar och handlingar?)

Jag förstår trots allt att människor kan vara tveksamma till om man kan bli fri(sk) från en ätstörning eftersom de inte förstår ätstörningar och eftersom alldeles för många tyvärr inte frigör sig utan behåller mer eller mindre av ätstörningen. I medierna hör vi sällan talas om lyckliga slut, om dem som tog sig hela vägen ut, för det är uppenbarligen mindre sensationellt än offerhistorier med extremt sjuka människor. Det negativa är mer uppseendeväckande än det positiva. Men solskenshistorierna finns och är viktiga för alla som kämpar och för alla som lever runt dem. Det är möjligt att bli fri om man släpper taget och inte går tillbaka igen. Alla kan, det finns ingen åldersgräns, ingen gräns för när man varit ätstörd "för länge" för att kunna bli fri (det gick efter 25 år för mig, då måste det gå efter 30 också), och även om kroppen kanske kommer att ha vissa spår, så kan resten bli friskt. Fritt.

Innebär ett slut att det inte kan bli en ny början, att man aldrig kan falla igen? Det vet jag inte. Men om rökare kan sluta och börja och sluta igen, så varför skulle inte andra kunna falla lite och bli fria igen?