Frisk eller "frisk"

Mia skrev något väldigt klokt i en kommentar till mitt inlägg När tar en ätstörning slut? som jag vill dela med mig här, för det återspeglar perfekt mina upplevelser och erfarenheter:

Jag tror att uppfattningen om att det aldrig går att bli helt fri från en ätstörning bottnar i att så många "väljer" att inte bli helt fria. Jag håller med dig när du säger att det går att bli helt frisk, men jag har också mött personer som är "friska" som påstår att det inte går.
Skillnaden mellan mig och dom (varav en är min närmsta vän) är att de håller kvar vid vissa saker, strävar efter att äta hälsosamt och fettsnålt t.ex. och fortfarande försöker manipulera sin kropp och sitt ätande även om vikten är normal och beteendet inte ätstört.

Jag var själv "frisk" i ett par år innan jag förstod vad som krävdes för att bli frisk, eller fri(sk) eftersom jag fortfarande har svårt att se att jag var sjuk innan. "Frisk" innebar för mig att jag inte hade en anorektisk vikt och att jag åt hyfsat normalt men ändå trillade dit och kompenserade ibland och att jag hade vissa kontrollbeteenden för att se till att jag inte vägde "för mycket" eftersom jag inte ville acceptera en normalvikt. Det var inte helt friskt och jag hade inte ett helt friskt förhållande till vare sig mat eller min vikt.

Så länge man manipulerar vikten på något sätt eller har hyss för sig kring maten, äter för fettsnålt, för kolhydratsnålt eller för nyttigt, så äter man inte normalt och för en person som haft en ätstörning är de där hyssen ofta ett sätt att bevara delar av ätstörningen. Att välja att inte låta kroppen själv gå upp till sin friskvikt bara för att den kanske ligger lite högre än vad man själv vill väga (vilket man inte kan veta förrän man låter kroppen bestämma), eller att medvetet stanna kvar på en lägsta normalvikt, eller till och med strax under det, är att inte släppa ätstörningen helt. Det krävs mod att våga lita på kroppen, och tålamod för att fortsätta lita på den under de år det kan ta innan kroppen kommer i balans och når en mer stabil friskvikt. Och "stabil" innebär inte att vikten ligger exakt still, utan den rör sig lite upp och ner inom ett visst intervall.
Normalvikt är ett intervall enligt en normalfördelningskurva, och därför kan inte alla ha ett normal-BMI på 20. Det vore ju konstigt om just personer som haft undervikt pga ätstörning allihop naturligt skulle ligga just i den nedre delen av intervallet. Vi borde väl ha samma spridning som resten av normalbefolkningen?

Så här enkelt är det: Om du är frisk, äter normalt och rör på dig normalt, så bör din kropp nå en vikt som ligger inom normalintervallet eller inte alltför långt utanför. Man kan inte bli extremt underviktig av att äta och röra på sig normalt, lika lite som man kan bli extremt överviktig av det. Men det där lilla ordet "normalt" rör till det, för vad är egentligen normalt? Skulle inte det kunna vara den kost som uppfyller kroppens näringsbehov och den aktivitetsnivå som kroppen mår bra av?

Jag har vänner som haft ätstörningar och som kallar sig för friska trots att de har beteenden kring mat och motion som inte är sunda, och jag har vänner som i likhet med mig faktiskt är friska på riktigt. Jag har också bekanta som inte haft rena ätstörningar men som har mat- och träningsbeteenden som är väldigt lika ätstörningsbeteenden. Det är sorgligt med personer som säger sig vara friska men där man inte behöver mer än 5 minuter tillsammans för att se att de verkligen inte är det, och att märka hur styrda de fortfarande är av tankar på och kontroll över mat och vikt. Så länge man väljer att behålla något av ätstörningen tillåter man sig inte att bli frisk.
Jag hoppas att många fler vågar släppa taget och bli fri(sk)a!

Mia -tack för dina kloka tankar...