Frustration

Jag blir så frustrerad över mig själv ibland att jag skulle kunna spricka. Min arbetssituation just nu är långt ifrån perfekt och jag vet ärligt talat inte hur länge till jag kommer att klara mig som översättare om det inte börjar trilla in jobb. Det stressar mig så att jag nästan blir paralyserad och undviker att ta tag i situationen. Jo, visst funderar jag, men inget händer ju.

Så här är det: Jag har resurserna för att göra något åt det. Jag kan bredda verksamheten, ändra beskrivningen av den, utvidga den med andra saker jag gör. Jag kan göra det - men jag gör det inte! Jag fastnar i frågor som namn, utseende på hemsida, domän.
Jag kan gå på nätverksmöten; jag har ju redan tips på flera affärsnätverk, adresser och tider till deras träffar, och jag vet att det finns ännu fler nätverk om jag bara gör en enkel sökning. Det är så enkelt som att anmäla mig och gå dit - men jag gör det inte! Jag som dessutom är bra på att nätverka, intelligentare än de flesta och bra på att hantera människor...
Jag kan marknadsföra mig. Det finns mängder av sociala nätverk där det är så enkelt som att bara lägga ut något - men jag gör det inte.
Jag kan kontakta Drivhuset och be dem om råd. Även om det var längesedan jag var student så kan de kanske peka mig i riktning mot någon som skulle kunna vägleda lite - en mentor eller något liknande - och det mesta de kan säga är ju nej. Men jag gör det inte.

Jag kan påverka det här, jag och bara jag kan göra det som krävs. Det är min verksamhet, mitt liv, mitt ansvar. Så vad väntar jag på? Vad står i vägen?

Jag känner mig helt kluven, för en del av mig är otroligt driven, intelligent, kan prata för mig, har idéer, lösningar, möjligheter och resonemang kring problem och vill synas, höras, märkas. Inte så att jag är helt inriktad på karriär, för det är jag faktiskt inte längre; inte den sortens karriär som jag drömde om när jag var yngre och som jag skulle kunna offra allt annat för. Nej, men jag skulle kunna göra så mycket mer, jag är så mycket mer driven än vad jag visar nu. För den andra delen av mig är bara trött och orkar ingenting.Jag vill inte vara trött längre! Jag vill inte låta utmattningen styra, jag vill inte låta de där symtomen som tillsammans pekar mot ME/kroniskt trötthetssyndrom bestämma vad jag ska göra med mitt liv. Men ändå är det så svårt att låta bli.

Jag är inte sådan här. Jag är inte den här lata människan som vet så mycket men gör så lite av det, som alltid finns där för att peppa och motivera andra men struntar i att peppa sig själv eller reda ut sin egen situation, som har det så stökigt kring sig att hon skäms för det men ändå inte lyckas reda ut hela röran en gång för alla, som vill så mycket men gör så lite. Inte så att jag tror att jag är (eller kan vara) den där anorektiska hyperaktiva perfektionisten med det perfekta hemmet, SuperLisan som jag förr hade som mål, men jag är så mycket mer än vad jag ger mig själv möjlighet att vara nu. Jag blir så frustrerad att tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag vill inte vara sådan här längre, för det är inte jag! Så vad ska jag göra åt det? Var börjar jag?

Spelar det egentligen någon roll var jag börjar? Är inte det viktigare att jag börjar? Att fundera över vart jag vill komma, sätta upp ett mål, delmål och steg på vägen. Ta ett steg i taget. Jag vill ju mer än det här, så vad är det jag vill? Det är nog dags att drömma även när det gäller karriären.

Men jag blir ledsen och frustrerad över att jag trots att jag har verktygslådan framför mig och en hjärna som vaknat ur en lång dvala och vill ha utmaningar inte tar tag i det. Jag kan säga vad jag borde göra, vad jag tänker göra, men om orden inte övergår i handling är de inget värda. Jag måste göra förändringen jag vill ha; jag måste leva den. Inget händer av sig självt.

Och mitt i frustrationens tårar kommer jag att tänka på alla som sagt till mig att inte vara så hård mot mig själv. Vet ni vad? Jag börjar tro att de haft fel. OK, jag kanske inte säger de mest peppande och motiverande sakerna till mig själv, och jag vet egentligen alldeles för väl att orden jag använder påverkar hur jag känner inför något och har makten att motivera eller skapa motstånd. Samtidigt vet jag att jag har en potential som är så ofantligt mycket större än vad jag har realiserat idag. Är det hårt att kräva mer av mig själv? Att inte acceptera några ursäkter när jag vet att ansvaret för att förändra ligger på mig?