För ett par dagar sedan kände jag mig så taggad att sätta mig och planera för en förändring i mitt arbetsliv, jag kände att jag kunde ta utmaningen i att ha blivit av med "min" författare och vända den till en möjlighet att ägna mig åt andligt arbete, till att omsätta mina Gudinneaktiviteter till verksamhet, till något som ger näring åt min kreativitet och passion. Men nu... Det känns som jag har kört helt fast. Som om jag mentalt blockeras av en hög mur. Motståndet är stort, liksom tvivlet. Jag tvivlar på mig själv, min förmåga att verkligen åstadkomma en förändring som löser inkomstproblemet. Jag tvivlar på att mina drömmar kan bli till verklighet och att de räcker att försörja mig. Och vad händer - jo, jag blockerar mig själv. Jag ställer mig i vägen för mina drömmar. I stället för att drömma stort så fastnar jag i frågan "hur", hur jag ska göra drömmarna till verklighet och om det verkligen går. Jag glömmer att drömma drömmen, och jag gör definitivt inte det som krävs. Gissa om det gör mig frustrerad! För även om jag tvivlar på mig själv, så vet jag vilken kraft det finns i våra intentioner.
Jag är dessutom så understimulerad just nu - kreativt, intellektuellt, mentalt och andligt - att jag snart blir tokig. Jag ser hur andra går vidare med sina liv; hur de tar fasta på möjligheter, går nya utbildningar och kurser, får nya jobb. Jag ser människor gå från klarhet till klarhet, utvecklas, vända utmaning till möjlighet, dröm till verklighet. Jag gläds enormt med dem och för deras skull - och för ett kort tag ger det mig kraft och peppning. Men sedan är det som om jag sjunker tillbaka ned i den där improduktiva dimman som blir av mitt tvivel. Jag stagnerar. Och när jag börjar undersöka varför jag gör det, så upptäcker jag en hel del (inte bara den första tanken att jag helt enkelt är lat): jag är så trött att jag inte kan uttrycka det och tvivlet handlar om mycket mer än att inte veta om jag kan - det handlar om huruvida jag är värd det, om rädsla och andra bakomliggande saker.
Det är inte det att jag är lat och inte beredd att jobba hårt och göra det som krävs, utan mer att jag inte kommer på vad jag behöver göra och var jag ska börja. Om någon skulle ställa rätt frågor skulle jag antagligen hitta svaren, men det ser inte ut som om jag är denna någon. Jag hittar inte frågorna. En del av mig slår mig däremot över huvudet och säger att jag bara kommer med usla ursäkter när jag i själva verket bara är lat.
Jag skulle nog behöva en coach. Någon som skulle kunna hjälpa mig att komma vidare, ta nästa steg bort från situationen nu, snarare än att gräva i de problem som finns nu och ta reda på vad som ligger bakom dem, som jag kunde göra i terapi. (Fast jag skulle inte direkt må dåligt av lite grävande och jag saknar verkligen min terapeut.) Men var hittar jag någon som kunde tänka sig att jobba i stort sett utan att få betalt? Det är i stort sett så att vad jag än hittar på, så får det inte kosta något, vilket decimerar möjligheterna rätt så rejält.
Det är så mycket jag vill göra, och så kan jag inte ens förmå mig själv att sätta mig ned och börja skriva ned exakt vad det är jag faktiskt vill med mitt liv. Jag ger mig inte ens en chans att börja drömma drömmen, så hur ska jag då kunna leva den?
Samhain står för dörren; dörren in i mörkret, in i transformation, död och pånyttfödelse. Kanske handlar en del av mitt motstånd om att jag känner att en ganska omvälvande transformation väntar precis runt hörnet. Men samtidigt är jag så redo för förändring. Jag vill ha det. Jag välkomnar Keridwen, jag vill dyka ned i hennes kittel där allt förvandlas, jag vill svepas med av förändringens orkanvindar. Jag stretar emot, men det innebär inte att jag inte vill ha en förändring eller att jag inte vill förvandlas, bli transformerad.
Nej, jag kan bara inte få puppan att gå sönder riktigt. Jag väntar, med ihopfällda vingar, på att bryta mig ut. På att bryta mig fri från ett liv som blivit alldeles för trångt...
3 kommentarer:
I takt med att man blir äldre så brukar väl ens personliga utveckling ta sig nya former också. Under tonåren handlar det om vänskapsrelationer, sen studier, sen att skaffa sig jobb och etablera sig inom yrket. Sen då? Kanske är det lite där du är nu? Plus detta då att yrket du etablerat dig inom nu blivit rejält skakigt i grunden. Låter jäkligt rimligt att känna sig osäker då och inte veta åt vilket håll man ska ta vägen. Men kris är ofta en förutsättning för utveckling. Alla ska vi gå igenom många kriser i våra liv, för att utvecklas som människor. Så att vi kan sitta på verandan sen som 75-åringar, vara lugna och trygga och le åt de ungas stress och ivrighet.
Hm viserligen torde det väl finnas "företagsstart" hjälp som kan gå att bolla själva de ideerna med, men mina fördomar säger att dessa kanske är lite fyrkantiga och stela. Hoppas dock att det bara är fördomar.
Ja jag vet att du har företag men som du säger du behöver nog någon coach.
Har för mig att det väl finns några engagerade företagarkvinnor som väl finns till för lite Frågan var väl bara vart dessa kvinnor går att få tag på.
Fast det kanske är lite fel grej också, eller så inte, om inte annat kanske de jag famlar efter skulle kunna komma med ideer vidare.
MEN om inte annat, vi är nog många som tror på dig och du tog dig ju till makeup kursen till slut och det var väl inte raka spåret dit?
Du kan du kan du kan!
(om jag spånat för mycket så har jag faktiskt spån i huvudet, vi byter tak här hemma ;-) )
Jag har väl inte så många kloka ord att ge dig. Men jag kan ändå säga att jag känner igen mig i situationen, trots att det handlar om olika saker. Jag har helt kört fast i skolan, kommer ingen vart och tvivlar på om jag någonsin kommer klara utbildningen. Jag har fått en roll i klassen som inte är jag, och som jag definitivt inte vill ha. Tvivlen hämmar drömmarna. Och drömmar måste vi ha! Vad ska vi annars leva för?
Du kan göra allt du vill och drömmer om. Du kan, det vet jag.
Skicka en kommentar