Inåt- eller utåtagerade - vem är sjukast?

Jag har aldrig varit särskilt utagerande i vare sig ätstörningen eller mina självskadebeteenden, och har dessutom varit både kontrollerad och kunnat hålla en snygg fasad utåt, varit verbal, kunnat le eftersom det är en del av att vara trevlig och artig och allt det här har nog gjort att det verkat som om jag haft total koll över vad jag håller på med. Det var åtminstone den reaktion jag tyckte att jag mötte inom vården. De verkade se mer till hur jag betedde mig utåt och hur jag sa saker än till vad jag sa, och det retade mig vansinnigt. Låt gå för att jag bagatelliserade min situation, men när jag faktiskt var ärlig så hände det att min psykiater i stället bagatelliserade mina beteenden.
Jag har blivit hemskickad från psykakuten för att jag var "för högfungerande"*, när min läkare på psyk var fullt medveten om att jag inte åker in förrän det är riktigt jävligt illa och jag är på väg att helt tappa kontrollen över vad jag gör, jag har blivit bortglömd på psyk och inom öppenvården för att jag inte bråkar och skriker och är allmänt utagerande, till och med på behandlingshemmet där det stod i mina papper att jag har lätt för att dra mig undan och inte vara till besvär struntade de i mig. Ja, det är mitt ansvar att göra min röst hörd, men innan jag hittade min röst hade jag behövt lite hjälp.

Oavsett vad som sägs så är det de som bråkar och är utagerande som får mest hjälp inom vården, medan de som är inåtagerande snällt får vänta. Och de/vi väntar. Inte snällt, utan med gastkramande ångest, destruktiva beteenden som vi gör vårt bästa för att dölja, vanmakt och en enorm känsla av att inte tas på allvar, inte vara tillräckligt sjuka. Men att man är inåtagerande innebär inte att man mår bättre eller har bättre kontroll över sin tillvaro, vilket man lätt kan luras att tro. Hur dåligt någon mår mäts inte i hur höga skriken är, syns inte i hur många eller djupa såren är, kan inte mätas på vågen. En del skriker, bråkar, slåss ut sin ångest eller skär sig kors och tvärs över armar och ben så att alla kan se det; andra vänder ångesten inåt, döljer sina skador och beteenden, sväljer och spyr ångesten utan att säga ett ord. Det innebär inte att de förra mår sämre och ska ha större rätt till hjälp. Men de bedöms ha ett större vårdbehov och vara en större fara för sig själva och sin omgivning.

När man läser artiklar, böcker, bloggar och hemsidor är det lätt att tro att de som lider av ätstörningar och självskadebeteenden är extremt utagerande och extremt dåliga, bara för att det är de extrema beteendena som märks, som är mest högljudda, som demand attention. Alla med självskadebeteenden behöver inte vårdas på rättspsyk, och det är tråkigt att det bara är de mest extrema fallen som uppmärksammas eftersom det skickar en signal till andra som skadar sig att det är så dålig man måste bli. Där sätts ribban för att vara "sjuk nog", och den som inte har tagit sina beteenden till den nivån vågar många gånger inte ens söka hjälp eftersom de inte tror att de kommer att tas på allvar. Kanske är det till och med så att läkarkåren eller vår vårdpersonal själva har gått på myten om att den som inte är extrem inte är i tillräckligt stort vårdbehov. Man kan vara en fara för sig själv även om man inte visar alla andra det.

Likadant är det med ätstörningar: När medierna nästan uteslutande publicerar bilder på och uppmärksammar kraftigt avmagrade anorektiker så känner sig i stort sett alla andra med ätstörningar otillräckliga, för friska, misslyckade. Och då kan vi dessutom påminna oss om att anorexia är den minsta ätstörningen, sett till antalet drabbade. De flesta med ätstörningar får aldrig ens en diagnos, uppfyller inte kriterierna för en "ren" anorexi, bulimi eller hetsätningsstörning. De flesta lever i åratal som vad som skulle kunna kallas för gränsfall, borderline-ätstörning (som inte har något med diagnosen borderline att göra), "anorexia light". De känner inte igen sig i mediernas bild, de är inte livshotande dåliga och vågar inte söka hjälp.
De flesta med ätstörningar, såväl hetsätare, bulimiker, anorektiker som alla andra, känner sig misslyckade eftersom de inte "lyckas" bli tillräckligt anorektiskt magra. (Jag har haft en del hetsiga diskussioner med bulimiker som inte kunnat ta in att jag som anorektiker betraktat mig som precis lika misslyckad som de har känt sig, för att jag inte lyckades bli smal nog. I deras ögon hade jag den där eftertraktade diagnosen och eftersom jag var smalare än dem så "kunde" jag inte ha lika mycket ångest över min kropp eller känna mig lika misslyckad - som om ångest kunde mätas i vikt.)

Bilden av såväl ätstörningar som självskadebeteenden är alldeles för onyanserad och extrem, och jag känner inte igen mig alls i bilden av personer med självskadebeteenden, eftersom jag varit så kontrollerad och inte haft några större problem med impulsreglering. Kontrollen jag hade innebar inte att mitt liv och inre inte var i totalt kaos, utan mer att jag var helt inriktad på att ingen skulle märka vad jag höll på med, för att det var min lilla hemlighet. Det, och en självbevarelsedrift som heter duga, har fört med sig det goda att jag sitter här idag, att jag kan dölja mina ärr, att jag inte har behövt åka in akut med överdosering och att väldigt få än idag vet om hur jag haft det. Det har även gjort att jag fått mindre hjälp än många andra, att jag har en bild av att man inte syns i vården och tyvärr bedöms som mindre vårdbehövande om man inte är utagerande, och att jag själv faktiskt har tänkt likadant om mig. Men jag vet vilken ångest jag hade även om den inte syns utanpå mig idag.

Jag vet inte hur man ska nyansera bilden av ätstörningar och självskadebeteenden så att den inkluderar även dem som inte är extrema eller otroligt utagerande. Det är inte bara ett ungdomsproblem, det är inte bara ett kvinnoproblem, det syns inte utanpå hur dåligt man mår. Kanske borde jag bilda opinion om det här? Men jag kan börja med att dela med mig av mina erfarenheter från min historia för att visa en bild, som inte är extremast av alla men kanske just därför lite mer lättillgänglig.

*Den gången åkte jag hem, ringde klinikchefen som var min läkare när jag hade legat inne tidigare och berättade precis som det var. Han sa att det var skandal eftersom han visste hur jag fungerar och erbjöd mig en plats redan samma eftermiddag, men jag valde att komma in dagen efter.