...
Jag tror att många kan känna igen sig i beskrivningen av att ha kommit en bra bit ut ur en ätstörning, att utåt sett inte verka sjuka längre men samtidigt inte må riktigt bra och fortfarande inte helt har släppt ätstörningen. Man har blivit bättre men inte bra; verkar frisk men är inte fri. Och ganska många verkar tyvärr stanna där också, vissa avbryter sin behandling när de tycker att det funkar ok och de inte är aktivt utlevande anorektiker/bulimiker/hetsätare, en del friskförklaras och avslutas även om de själva egentligen vet att det inte är helt över. Men just det här att avsluta en behandling när allt "funkar" kan vara förrädiskt, för är man verkligen klar då? Eller är det bara så att man känner att det är bättre och det kan man leva med, för då kan man behålla en del av ätstörningen? Man slipper släppa allt. Man kanske inte ens tror att det kan bli bättre än så, att man alltid kommer dras med en del beteenden... Men det behöver man inte!
Under många år ville jag inte släppa allt, och kunde då inte komma så värst långt ur ätstörningen. Jag kom en bit så att jag inte var i ett akut läge och inte var helt styrd av de tankarna, men mådde inte ett dugg bättre, och var fortfarande utlevande i ätstörningen även om ytan var snyggare. Sedan slutade jag ljuga för mig själv om att jag mådde OK, eller att det var OK, och tog emot hjälp, tog ett djupt andetag och började göra det jag hela tiden hade vetat om att jag måste göra, men i det längsta hade försökt komma undan eller kompromissa med. Och det blev mycket bättre; jag blev mycket bättre. På god väg ut.
Jag tror att jag ganska länge nöjde mig med "hyfsat frisk"; åt mycket bättre, vägde betydligt mer, hade inga regelbundna kompensationsbeteenden och fungerade igen - men hade inte släppt ätstörningen, kompenserade ibland, hade fortfarande viss kontroll över maten, viss ångest/rädsla inför att gå upp i vikt. Jag trodde att eftersom jag hade varit anorektisk sedan jag var barn och inte visste om ngt annat så skulle jag få dras med vissa rester och accepterade det ett tag. Men sedan blev jag allt mer otillfredsställd av att jag faktiskt inte var riktigt fri än, det som jag hade tänkt bli, att jag fortfarande ibland kompromissade med ätstörningen och att den periodvis var för störande och påträngande. Ibland var det som om den sidan tog över igen. Det var dags att släppa taget igen och släppa mer - allt - av ätstörningen. Det "släppet" har jag gjort flera gånger, och varje gång har min tanke varit att jag släpper allt, bara för att efter ett tag upptäcka att det fanns lite kvar. Jag tror att jag länge upptäckte nya saker som är/var en del av ätstörningen och kan släppa dem. Kanske finns det fortfarande saker kvar att upptäcka.
Jag är övertygad om att man kommer så långt i tillfrisknandet/frigörelsen som man är beredd att gå; släpper man inte allt kommer man inte heller hela vägen ut. En del nöjer sig med "bättre men inte bra", men det är en position som för de flesta inte fungerar i mer än några år; antingen börjar man smyga tillbaka in i ätstörningen eller så måste man släppa lite till av den för att få mer av livet. Personligen förstår jag inte att någon frivilligt lever kvar i den "trygga" (dvs. otrygga) ätstörningsvärlden, men gjorde det ju själv tills jag vågade ta steget. Men jag kan fortfarande inte acceptera att någon gör det, eftersom man håller sig själv tillbaka som person och inte tillåter sig att leva fullt ut. Det finns inget att vara rädd för i livet, för även när det är som tuffast så är det bättre än i ätstörningen.
Du som befinner dig där idag, på "bättre men inte bra", är du beredd att släppa de där sista sakerna för att komma längre? För de försvinner inte, de släpper inte taget om dig, utan de finns kvar för att du inte släpper dem. Varför du inte gör det är något som du själv måste hitta svaret på. Du har redan svaret, men har kanske inte ställt dig frågan än.
Den sista biten ut ur den utlevande ätstörningen var nog den värsta perioden för mig, när jag var tvungen att gå upp de sista kilona och passera fler "magiska gränser", men framför allt för att jag var tvungen att släppa hela ätstörningen för att nå mitt mål. Jag som inte visste vem jag var utan den! Men det gick, alldeles utmärkt till och med, och det jag som jag hittat fram till är inte samma person som jag var då. Att det sedan fanns fler steg mot att bli fri hade jag ingen aning om då, men även om det har känts jobbigt varje gång jag kommit på att det finns mer att släppa, så har det gott allt lättare eftersom jag kommit längre från ätstörningen och levt mer.
Under många år, även när jag började bli fri, trodde jag inte direkt på mig, hade ingen tillit till mig själv på grund av att jag under så många år hade lagt så stor möda och energi på att försöka förminska, försvaga, förneka och förinta mig själv, och så många gånger hade låtit min ätstörda sida ta något som var positivt och vända det till ätstörningens fördel. Jag fick börja ifrågasätta allt - är det jag eller ätstörningen? - kunde inte vara säker på något, och verkligen söka mina svar från grunden genom att lyssna inåt och känna efter. De snabba svaren var i allmänhet ätstörningen eftersom det var så jag var van vid att tänka och agera, men mina svar och mina äkta känslor fanns där under.
Den dag jag bestämde mig för att släppa taget om ätstörningen och våga språnget ut i det okända hittade jag något som jag inte hade trott jag hade: en inre trygghet. En fast punkt. Genom att arbeta aktivt med mig själv, avbryta alla negativa tankeflöden (vad ska de tjäna till?!), bekräfta framsteg och saker jag kan och gör, och ifrågasätta, ifrågasätta, ifrågasätta har jag hittat mer och mer av mig, och samtidigt kommit allt längre från ätstörningen. Tyvärr går det inte att beskriva hur jag gjort, för jag vet inte. Många gånger har det varit urjobbigt och jag har flera gånger tagit som mentala steg bakåt, men inte tillåtit mig att gå tillbaka in i ätstörningen. I den löser jag inga problem utan det är en ren flykt, och vill jag bli fri måste jag igenom de jobbiga perioderna, för de är jobbiga av en anledning och det finns något där som jag har att lära. Det finns uppenbarligen mycket att lära och jag är säker på att det kommer fler små saker att släppa.
Du kan komma hela vägen ut, och jag lovar: Livet är värt besväret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar