Finland inför nya ID-kort för utlänningar. Bruna ID-kort. Vuxna finländare får blå ID-kort och minderåriga lila kort. Anledningen är, enligt projektledaren Ismo Parviainen i Aamulehti, att underlätta övervakningen. De blå ID-korten är nämligen även giltiga som resehandlingar, medan de lila och bruna korten inte kommer att vara det.
Olika ID-kort för finländare och utlänningar, ID-kort som dessutom har olika egenskaper och ska underlätta övervakningen – det ger lite obehagliga vibbar. Vad blir nästa steg? Tygmärken på kläderna så att det blir ännu lättare att övervaka människor? Inopererade chip? Eller varför inte placera utlänningarna inom särskilda områden, så att man lätt kan ha koll på dem?
Nej, Finland, det här känns inte som 2011.
måndag 30 maj 2011
Adoption = import av barn?
Jodå, det tycker Gunilla Gomér, Kd-politiker i Västra Götalandsregionen, enligt en intervju i morgonens Västnytt i samband med ett utspel om en nollvision av aborter i Sverige. Ordvalet får ett tveklöst IG med omdömet "fruktansvärt omdömeslöst ordval" av mig. Hennes vision och förslag får ett "hmmm" med mycket stor skepsis.
Visst vore det bra om det fanns en möjlighet att föda och adoptera bort ett barn som man inte själv vill eller kan ta hand om, men att det skulle kunna ge noll aborter är ytterst osannolikt, för att inte säga otänkbart. Anledningen att göra abort är endast mycket sällan att man inte tror sig klara av att ta hand om barnet. Men att möjligheten borde finnas – absolut!
Däremot är det hög tid att politiker slutar använda kvinnors livmödrar som slagpåsar i debatter för att vinna poäng. Min livmoder är min och endast min och ska inte behöva vara ett politiskt spelrum. Eller något som någon annan heller ska ha rätt att ha åsikter om.
När jag gjorde abort var det inte för att jag hade slarvat eller för att jag inte trodde att jag skulle bli en bra mamma, utan för att det var ett foster som aldrig skulle ha blivit till överhuvudtaget. Jag aborterade inte ett barn, utan en cellklump, ett foster. Men mina anledningar och omständigheter spelar ingen roll för debatten. Att tvinga någon att gå igenom en graviditet och förlossning – som innebär risker för kvinnan – med ett barn man inte vill ha är ett övergrepp. Att ens försöka övertala någon att ge upp rätten till sin kropp, så som faktiskt sker av abortmotståndare, är ett psykiskt övergrepp. Att försöka tvinga till abort likaså. För att kunna göra ett informerat val om man är tveksam, måste informationen som ges vara objektiv och inte färgad av endera hållets åsikter.
Gunilla Gomér visade sin okunskap inte bara genom det milt sagt olyckliga ordvalet "importera", utan även i nollvisionen. Visst vore det en trevlig situation, men det kommer inte att hända. Olyckor kommer att ske, kondomer går sönder, p-piller fungerar inte optimalt, vi är mänskliga och begår misstag. Den som vill adoptera bort ett barn borde få kunna, men världen är redan full av oönskade barn. Är det verkligen rätt att sätta fler av dem till livet bara för att uppnå en politisk vision?
Visst vore det bra om det fanns en möjlighet att föda och adoptera bort ett barn som man inte själv vill eller kan ta hand om, men att det skulle kunna ge noll aborter är ytterst osannolikt, för att inte säga otänkbart. Anledningen att göra abort är endast mycket sällan att man inte tror sig klara av att ta hand om barnet. Men att möjligheten borde finnas – absolut!
Däremot är det hög tid att politiker slutar använda kvinnors livmödrar som slagpåsar i debatter för att vinna poäng. Min livmoder är min och endast min och ska inte behöva vara ett politiskt spelrum. Eller något som någon annan heller ska ha rätt att ha åsikter om.
När jag gjorde abort var det inte för att jag hade slarvat eller för att jag inte trodde att jag skulle bli en bra mamma, utan för att det var ett foster som aldrig skulle ha blivit till överhuvudtaget. Jag aborterade inte ett barn, utan en cellklump, ett foster. Men mina anledningar och omständigheter spelar ingen roll för debatten. Att tvinga någon att gå igenom en graviditet och förlossning – som innebär risker för kvinnan – med ett barn man inte vill ha är ett övergrepp. Att ens försöka övertala någon att ge upp rätten till sin kropp, så som faktiskt sker av abortmotståndare, är ett psykiskt övergrepp. Att försöka tvinga till abort likaså. För att kunna göra ett informerat val om man är tveksam, måste informationen som ges vara objektiv och inte färgad av endera hållets åsikter.
Gunilla Gomér visade sin okunskap inte bara genom det milt sagt olyckliga ordvalet "importera", utan även i nollvisionen. Visst vore det en trevlig situation, men det kommer inte att hända. Olyckor kommer att ske, kondomer går sönder, p-piller fungerar inte optimalt, vi är mänskliga och begår misstag. Den som vill adoptera bort ett barn borde få kunna, men världen är redan full av oönskade barn. Är det verkligen rätt att sätta fler av dem till livet bara för att uppnå en politisk vision?
lördag 28 maj 2011
Blyg – jag?
Ja, jag är blyg. Det är nog inget de flesta som träffar mig skulle tro, och inte heller de som känner mig ganska väl. Men jag är och har alltid varit blyg.
Härom dagen skrev I Are Lisa ett blogginlägg om blyghet och skam. Det är ett ganska långt inlägg, men väl värt att läsa, och många gånger bättre än vad det är långt. Och det fick mig att fundera över det här med att leva med blyghet.
Jag var ganska otrygg som barn och har alltid varit rädd för att göra ett dåligt intryck och säga något fel. Jag var kanske inte det där tysta, blyga barnet som gömmer sig bakom mammas kjolar – med tanke på strömmen av syskon fanns det helt enkelt inte möjlighet att gömma mig bakom en förälder. Dessutom har jag nog alltid haft svårt för att vara tyst, plus att jag har och antagligen alltid har haft ett enormt människointresse, samtidigt som jag ända fram till vuxen ålder alltid har känt att jag har varit fel och inte passat in, och därför ansträngt mig för att just passa in. Jag har dolt blygheten, precis som det dåliga självförtroendet, bakom att prata. Bakom en fasad av … tja, av vad? Falsk självsäkerhet? Framåtanda? Frimodighet? Eller bara genom att vara allmänt speedad?
I Are Lisa har helt rätt i att det finns en stigmatisering av blyghet; att det är en egenskap som av någon märklig anledning är skambelagd och något man förväntas utmana och träna sig ur. Vi lever i ett samhälle där idealet tycks vara att man ska vara rättfram och frimodig och våga ta sig an nya situationer och där allt annat betraktas som en svaghet, som något sämre. Men varför?
Jag är inte direkt en person som skäms, för i stort sett någonting. Däremot har jag upplevt det besvärande att vara blyg, och känt att jag inte vill vara det. Således har jag strävat efter att vara något annat än vad jag är, och rentav förnekat den blyghet som alltid funnits där. Genom att i stället bli forcerad har jag säkert många gånger gett ett väldigt speedat och inte helt äkta intryck, bara för att jag har velat vara modig och självsäker. I själva verket har jag varit rädd och orolig i möten med nya människor, osäker i alla nya situationer och väldigt rädd för att göra fel. För att vara för mycket eller för lite, prata för mycket eller för lite, för högt eller för lågt.
Jag tycker fortfarande att det är jobbigt och läskigt att träffa nya människor, som när jag i veckan för första gången deltog i ett Geek Girl Meetup. Med 37 år bakom mig har jag ändå lärt mig att jag ofta gör ett bra intryck på människor, och än bättre när jag faktiskt bara är mig själv. Det är OK att jag tycker det är läskigt och prata ändå; det är OK att vara blyg samtidigt som jag är intensiv och otroligt socialt intresserad. När jag bejakar rädslan och känslorna så går det faktiskt lättare, och ju mer jag är mig själv utan att fundera på vad som är rätt och fel eller på hur jag uppfattas, desto mer äkta blir jag.
Många gånger undrar jag varför jag utsätter mig för att träffa nya grupper med människor, framför allt de gånger då jag inte kan gömma mig bakom en professionell roll. Som lärare, föreläsare, översättare, egenföretagare osv går jag in i en jobbroll, en officiell roll som är jag men inte hela mig. Det är antagligen därför som jag sällan har scenskräck: när jag går upp på scen eller står framför en publik så är det inte mig de ser, utan bara en persona; det jag vill att de ska se. Om jag i stället är "bara jag", som i privata sammanhang, är det hur läskigt som helst, och jag är rädd för att tränga mig på och börja prata med människor. Men eftersom jag inte vill låta mig styras av rädsla, utmanar jag den. Att ha ett stort intresse för människor och kommunikation hjälper. Enormt mycket. Men läskigt – det är det fortfarande.
Jag är spontan och öppen och frimodig och intensiv och intresserad och passionerad och supersocial – men jag är också blyg och lite ängslig. Men jag skäms inte för det. Det tycker jag inte att det finns någon anledning att göra.
Rent generellt tycker jag att människor kan sluta skämmas för vilka de är.
Härom dagen skrev I Are Lisa ett blogginlägg om blyghet och skam. Det är ett ganska långt inlägg, men väl värt att läsa, och många gånger bättre än vad det är långt. Och det fick mig att fundera över det här med att leva med blyghet.
Jag var ganska otrygg som barn och har alltid varit rädd för att göra ett dåligt intryck och säga något fel. Jag var kanske inte det där tysta, blyga barnet som gömmer sig bakom mammas kjolar – med tanke på strömmen av syskon fanns det helt enkelt inte möjlighet att gömma mig bakom en förälder. Dessutom har jag nog alltid haft svårt för att vara tyst, plus att jag har och antagligen alltid har haft ett enormt människointresse, samtidigt som jag ända fram till vuxen ålder alltid har känt att jag har varit fel och inte passat in, och därför ansträngt mig för att just passa in. Jag har dolt blygheten, precis som det dåliga självförtroendet, bakom att prata. Bakom en fasad av … tja, av vad? Falsk självsäkerhet? Framåtanda? Frimodighet? Eller bara genom att vara allmänt speedad?
I Are Lisa har helt rätt i att det finns en stigmatisering av blyghet; att det är en egenskap som av någon märklig anledning är skambelagd och något man förväntas utmana och träna sig ur. Vi lever i ett samhälle där idealet tycks vara att man ska vara rättfram och frimodig och våga ta sig an nya situationer och där allt annat betraktas som en svaghet, som något sämre. Men varför?
Jag är inte direkt en person som skäms, för i stort sett någonting. Däremot har jag upplevt det besvärande att vara blyg, och känt att jag inte vill vara det. Således har jag strävat efter att vara något annat än vad jag är, och rentav förnekat den blyghet som alltid funnits där. Genom att i stället bli forcerad har jag säkert många gånger gett ett väldigt speedat och inte helt äkta intryck, bara för att jag har velat vara modig och självsäker. I själva verket har jag varit rädd och orolig i möten med nya människor, osäker i alla nya situationer och väldigt rädd för att göra fel. För att vara för mycket eller för lite, prata för mycket eller för lite, för högt eller för lågt.
Jag tycker fortfarande att det är jobbigt och läskigt att träffa nya människor, som när jag i veckan för första gången deltog i ett Geek Girl Meetup. Med 37 år bakom mig har jag ändå lärt mig att jag ofta gör ett bra intryck på människor, och än bättre när jag faktiskt bara är mig själv. Det är OK att jag tycker det är läskigt och prata ändå; det är OK att vara blyg samtidigt som jag är intensiv och otroligt socialt intresserad. När jag bejakar rädslan och känslorna så går det faktiskt lättare, och ju mer jag är mig själv utan att fundera på vad som är rätt och fel eller på hur jag uppfattas, desto mer äkta blir jag.
Många gånger undrar jag varför jag utsätter mig för att träffa nya grupper med människor, framför allt de gånger då jag inte kan gömma mig bakom en professionell roll. Som lärare, föreläsare, översättare, egenföretagare osv går jag in i en jobbroll, en officiell roll som är jag men inte hela mig. Det är antagligen därför som jag sällan har scenskräck: när jag går upp på scen eller står framför en publik så är det inte mig de ser, utan bara en persona; det jag vill att de ska se. Om jag i stället är "bara jag", som i privata sammanhang, är det hur läskigt som helst, och jag är rädd för att tränga mig på och börja prata med människor. Men eftersom jag inte vill låta mig styras av rädsla, utmanar jag den. Att ha ett stort intresse för människor och kommunikation hjälper. Enormt mycket. Men läskigt – det är det fortfarande.
Jag är spontan och öppen och frimodig och intensiv och intresserad och passionerad och supersocial – men jag är också blyg och lite ängslig. Men jag skäms inte för det. Det tycker jag inte att det finns någon anledning att göra.
Rent generellt tycker jag att människor kan sluta skämmas för vilka de är.
onsdag 18 maj 2011
Sommarlängtan
"Summer came and left without a warning,
All at once I looked and you were gone"
~"Endless Summer Nights", Richard Marx
Lite så känns det just nu: som om sommaren kom och försvann så hastigt. På en vecka gick det från kylig vår till varm försommar, träden slog ut över nätterna, och påskafton kändes mer som midsommarafton. Och jag älskade det! Inte alltför varma dagar, även om nätterna ännu var lite svala.
Men nu… Regn och 13 grader. Var är sommaren?
Jag längtar.
Jag vill kunna nakenbada utan att frysa, jag vill soltorka på en varm klippa, vill dricka solljummen Coca-Cola och äta Bergs fruktwienerbröd uppe vid Skallens fyr. Jag vill dansa på bryggan och sitta och dricka rosévin med väninnorna medan solen går ner. Jag vill kunna gå klädd i tunn sommarklänning och inget mer, jag vill ha varma kvällar vid sjön eller havet, långa ljumma nätter i ett sammetslent mörkret som är som gjort för långa promenader och förtroliga samtal vid vattnet. Jag vill ha solsken, dundrande åskväder, regnbågar och solregn.
Jag längtar.
måndag 16 maj 2011
Fri(sk)het
Ibland känner jag mig fortfarande liksom nyfrälst av fri(sk)het, och trots att det gått flera år nu sedan jag var aktivt anorektisk, eller till viss del styrd av de tankarna, så lägger jag märke till friskhetstecken. Och det gör mig alltid sådär pirrande glad och stolt – som "jag har faktiskt kommit så här långt".
Det kan handla om allt från att jag utan problem kan äta efterrätt närhelst jag vill, bli proppmätt för att jag tog den där andra biten urgod men mäktig banoffeepaj bara för att det var gott utan att sedan tänka att jag måste kompensera för det, att jag litar på vikten utan minsta känsla av att jag skulle behöva kontrollera den, eller att jag kan ha en dålig dag när jag tycker att jag ser tjock ut och veta att den tanken är falsk och därför kunna slå bort den. Jag tränar bara när jag vill och för att jag vill, och när nu min högt älskade och eftertraktade (och behövda!) endorfinkick tycks utebli vad jag än tränar, så tränar jag mindre. Den enda anledningen att träna utan kicken, att träna trots att jag inte känner för det, skulle vara viktnedgång – och gissa hur stolt jag är över att inte känna det. Jag behöver inte gå ner i vikt. Det här är kanske helt normala tankar för andra, men när man levt i ett kvarts sekel med jagande ätstörningstankar som ständig följeslagare är det helt obeskrivligt skönt att inse att ett friskt tänkande har blivit så naturligt för mig.
Men visst har jag en del små egenheter. Jag tycker ofta att det är urtrist att behöva äta flera gånger om dagen, varje dag, jag har nästan kroniskt dålig aptit (som inte direkt blivit bättre av depression och antidepp) och är ibland för trött för att äta. Ända sedan jag var bebis har mat inte varit särskilt viktigt för mig, men jag äter ändå för att jag behöver det. Även om jag ibland verkligen måste tvinga mig att komma ihåg det. Jag älskar sötsaker och tycker att de borde kunna utgöra en mycket större, självklar del av kostcirkeln, och tycker jättemycket om att laga och äta mat med andra även om det är urtrist ensam.
En del av mig kommer nog alltid att vilja gå ner "bara lite", men den delen är lättignorerad. Och jag har nog aldrig varit så nöjd med både mig och min kropp som nu, även om jag ibland kan tycka att jag nog tappat liiiite för mycket i vikt. Men jag är till och med nöjd med områden som jag alltid har avskytt förr! Det är ett så stort framsteg att jag saknar ord. Jag är förbluffad, helt enkelt. Och de där små egenheterna jag har är jag numera såpass van vid att jag känner att de inte handlar om ätstört tänkande, utan bara om ett normalt Lisa-stört tänkande.
Jag hoppas att jag får behålla den här underbara glädjen över mina fri(sk)hetstecken resten av livet!
Det kan handla om allt från att jag utan problem kan äta efterrätt närhelst jag vill, bli proppmätt för att jag tog den där andra biten urgod men mäktig banoffeepaj bara för att det var gott utan att sedan tänka att jag måste kompensera för det, att jag litar på vikten utan minsta känsla av att jag skulle behöva kontrollera den, eller att jag kan ha en dålig dag när jag tycker att jag ser tjock ut och veta att den tanken är falsk och därför kunna slå bort den. Jag tränar bara när jag vill och för att jag vill, och när nu min högt älskade och eftertraktade (och behövda!) endorfinkick tycks utebli vad jag än tränar, så tränar jag mindre. Den enda anledningen att träna utan kicken, att träna trots att jag inte känner för det, skulle vara viktnedgång – och gissa hur stolt jag är över att inte känna det. Jag behöver inte gå ner i vikt. Det här är kanske helt normala tankar för andra, men när man levt i ett kvarts sekel med jagande ätstörningstankar som ständig följeslagare är det helt obeskrivligt skönt att inse att ett friskt tänkande har blivit så naturligt för mig.
Men visst har jag en del små egenheter. Jag tycker ofta att det är urtrist att behöva äta flera gånger om dagen, varje dag, jag har nästan kroniskt dålig aptit (som inte direkt blivit bättre av depression och antidepp) och är ibland för trött för att äta. Ända sedan jag var bebis har mat inte varit särskilt viktigt för mig, men jag äter ändå för att jag behöver det. Även om jag ibland verkligen måste tvinga mig att komma ihåg det. Jag älskar sötsaker och tycker att de borde kunna utgöra en mycket större, självklar del av kostcirkeln, och tycker jättemycket om att laga och äta mat med andra även om det är urtrist ensam.
En del av mig kommer nog alltid att vilja gå ner "bara lite", men den delen är lättignorerad. Och jag har nog aldrig varit så nöjd med både mig och min kropp som nu, även om jag ibland kan tycka att jag nog tappat liiiite för mycket i vikt. Men jag är till och med nöjd med områden som jag alltid har avskytt förr! Det är ett så stort framsteg att jag saknar ord. Jag är förbluffad, helt enkelt. Och de där små egenheterna jag har är jag numera såpass van vid att jag känner att de inte handlar om ätstört tänkande, utan bara om ett normalt Lisa-stört tänkande.
Jag hoppas att jag får behålla den här underbara glädjen över mina fri(sk)hetstecken resten av livet!
torsdag 12 maj 2011
En gång ätstörd, alltid ätstörd i andras ögon?
Jag har nu varit fri(sk) från de ätstörningar som präglat större delen av mitt liv i 6½ år, men fortfarande möts jag till och från av tvivlet på att det går att bli frisk. Det är en fördom som är otroligt spridd, givetvis till stor del beroende på att många aldrig släpper taget om ätstörningen helt och därför inte blir helt friska, men ändå en fördom. För det är klart att det går att bli fri(sk). När man slutar leva ut ätstörningen, slutar låta tankar på mat och vikt styra tillvaron, normaliserar sitt ätande och slutar med kompensationsbeteenden så släpper man ätstörningen. Det är inte mer mystiskt än så. Visst innebär det att jag antagligen aldrig kan banta utan att riskera att väcka de ätstörda tankarna igen, men det finns faktiskt ett steg mellan tanke och handling. En ätstörd tanke innebär inte att jag kommer att agera på den. En dålig dags missnöje med kroppen och påföljande tanke om att gå ner lite i vikt behöver inte leda till att jag tar fasta på den tanken. Jag har ett val.
Jag har stött på tvivlet på att det går att bli frisk både inom och utanför vården, och de som vågar fråga är dem jag verkligen uppskattar. Den tvivlande blicken är svårare att bemöta. För då går jag in i försvarsställning, även om det bara är mentalt, och känner mig ifrågasatt. Och eftersom "alla" vet att anorektiker ljuger, så finns det inte mycket jag kan säga till den som tror att man inte kan bli frisk. Jag försöker leva friskt och på så sätt visa att jag faktiskt har befriat mig från alla kontrollerande tankar, att jag äter som jag vill och tränar när jag har lust och faktiskt struntar i vad jag väger. Jag har inte ens särskilt bra koll på det, utan gissar utifrån vad min kassa gamla IKEA-våg visade senast.
Förra veckan var jag en sväng på akuten för att tigga till mig en remiss till öppenpsykiatrin eftersom den hjälp jag kan få från vårdcentralen inte känns adekvat för mina behov. Det lilla besöket, som var enormt ångestframkallande för mig eftersom jag avskyr sjukhus och känner mig extra utsatt där – utöver den sårbarhet och utsatthet jag redan känner i och med depression, ångest och panikattacker – innebar att dra en snabb redogörelse för nuläge och historik för två personer. Först en sköterska och sedan för en läkare. Jag säger redogörelse, för den var inte omfattande nog för att jag ska vilja kalla den för en korrekt anamnes.
Givetvis nämnde jag att jag i min historia har både långvariga ätstörningar och självskadebeteenden, men att jag varit fri från anorexin sedan 2004. Ändå kommer det frågor om maten, om jag verkligen inte har ätstörda tankar osv. Läkaren frågade om vikt och BMI, om hur jag äter och liknande, och jag blev bara så trött. Varför kan de inte lägga fokus på det jag säger är problemet i stället för att problematisera något som inte längre är något problem?
Det är sant att jag är längre än genomsnittet och något smalare än genomsnittet, det vill säga inte direkt storvuxen. Och jag har kanske tappat några kilo under den här depressionsperioden eftersom jag helt enkelt inte har någon aptit och inte alltid orkat äta. Men det är inte ett problem och jag vill inte att det ska bli en felfokus bara för att någon inte förstår att man kan bli fri(sk) även från långvariga ätstörningar.
måndag 9 maj 2011
Toppar och dalar
Toppar tycks ständigt följas av dalar, lycka av sorgsenhet, gemenskap av ensamhet. Det är väl så som livets flöde fungerar, så man behåller en balans mellan högt och lågt, ljus och mörker. Mina toppar är kanske högre än en del andras och dalarna därför också djupare. Mitt idealtillstånd av balans blir därför när topparna är lika många och långa som dalarna snarare än ett liv som är en rak linje. Den där raka linjen representerar för mig stillestånd, stagnation, brist på liv. Ni vet den där linjen på en hjärtmonitor när hjärtat stoppat. Inte idealiskt alls.
Men det hade nog onekligen varit lättare om jag inte kände så mycket och inte var så … intensiv. Tidigare perioder när jag varit deprimerad blev allt liksom grått, tomt och ganska känslolöst; den här gången är det mer som att jag dragits ner i mörkret. Håglöshet, uselt självförtroende, den stora tröttheten och initiativlösheten – men känner gör jag, för det mesta. (Det är antagligen därför som ångestattackerna är värre än någonsin.)
I helgen upplevde jag lycka och dansglädje i Malmö, med workshops i två dagar för fantastiska Dud Muurmand från Köpenhamn, en hafla och rent allmänt underbar dansgemenskap med andra tribaldansöser. Dansare är verkligen urhärliga, lagom galna människor som jag älskar att umgås med! I den gemenskapen känner jag mig lika hemma som i min Gudinnefamilj i Glastonbury och upplever samma känsla av att ha kommit hem. Och (tyvärr) samma upplevelse av att med en krasch dimpa ner på jorden igen när jag kommer tillbaka och mitt normala liv känns tomt. Trots de älskade vännerna här, trots dansen här, trots ett hem som jag stortrivs i och katterna som jag mer än älskar. Trots att jag har mitt liv här. Men jag känner mig inte hemma längre. Jag saknar den känsla av sammanhang – KASAM – som är så fundamental för hälsa och välbefinnande. Och det känns så orättvist av mig eftersom jag har vänner men inte vet hur jag ska uppnå den där upplevelsen av gemenskap, delaktighet, gruppkänsla. Känslomässig närhet och öppenhet till en person, ja, men till flera – svårt. Jag känner mig mest ensam, osynlig, utanför, som att jag inte passar in.
Det har varit en lång och svår vinter, som inte är över än, även om helgen gav nytt liv. En helg jag sannerligen inte hade råd med, men som en av mina närmaste danssystrar, en av dem som vet, sa, "du hade inte råd att inte åka dit". Sant. Hur sant som helst. Självförtroendet ökade lite och jag hittade tillbaka till en del av mig som varit svår att komma åt ett tag. Tusen gånger bättre än någon terapi. Jag behöver mer dans! I sommar kan jag bara gå en sommarkurs för suveräna Callisto, men jag hoppas att kunna gå workshops för andra lärare också. Och så får jag väl styra upp och delta i dansträffar med danstjejerna här. Jag får försöka skapa en gemenskap även på hemmaplan.
Danssjälvförtroendet har varit på botten och fått mig att seriöst fundera på att sluta eftersom jag ändå är kass och inte kommer någonvart, men just nu är det inte ett alternativ att sluta. Dans är liv. Dans ger liv. Jag är dansare, så är det bara. Så jag behövde den här helgen. Miljöombyte, ny inspiration, nya människor, gemenskap. Underbart!
Men det hade nog onekligen varit lättare om jag inte kände så mycket och inte var så … intensiv. Tidigare perioder när jag varit deprimerad blev allt liksom grått, tomt och ganska känslolöst; den här gången är det mer som att jag dragits ner i mörkret. Håglöshet, uselt självförtroende, den stora tröttheten och initiativlösheten – men känner gör jag, för det mesta. (Det är antagligen därför som ångestattackerna är värre än någonsin.)
I helgen upplevde jag lycka och dansglädje i Malmö, med workshops i två dagar för fantastiska Dud Muurmand från Köpenhamn, en hafla och rent allmänt underbar dansgemenskap med andra tribaldansöser. Dansare är verkligen urhärliga, lagom galna människor som jag älskar att umgås med! I den gemenskapen känner jag mig lika hemma som i min Gudinnefamilj i Glastonbury och upplever samma känsla av att ha kommit hem. Och (tyvärr) samma upplevelse av att med en krasch dimpa ner på jorden igen när jag kommer tillbaka och mitt normala liv känns tomt. Trots de älskade vännerna här, trots dansen här, trots ett hem som jag stortrivs i och katterna som jag mer än älskar. Trots att jag har mitt liv här. Men jag känner mig inte hemma längre. Jag saknar den känsla av sammanhang – KASAM – som är så fundamental för hälsa och välbefinnande. Och det känns så orättvist av mig eftersom jag har vänner men inte vet hur jag ska uppnå den där upplevelsen av gemenskap, delaktighet, gruppkänsla. Känslomässig närhet och öppenhet till en person, ja, men till flera – svårt. Jag känner mig mest ensam, osynlig, utanför, som att jag inte passar in.
Det har varit en lång och svår vinter, som inte är över än, även om helgen gav nytt liv. En helg jag sannerligen inte hade råd med, men som en av mina närmaste danssystrar, en av dem som vet, sa, "du hade inte råd att inte åka dit". Sant. Hur sant som helst. Självförtroendet ökade lite och jag hittade tillbaka till en del av mig som varit svår att komma åt ett tag. Tusen gånger bättre än någon terapi. Jag behöver mer dans! I sommar kan jag bara gå en sommarkurs för suveräna Callisto, men jag hoppas att kunna gå workshops för andra lärare också. Och så får jag väl styra upp och delta i dansträffar med danstjejerna här. Jag får försöka skapa en gemenskap även på hemmaplan.
Danssjälvförtroendet har varit på botten och fått mig att seriöst fundera på att sluta eftersom jag ändå är kass och inte kommer någonvart, men just nu är det inte ett alternativ att sluta. Dans är liv. Dans ger liv. Jag är dansare, så är det bara. Så jag behövde den här helgen. Miljöombyte, ny inspiration, nya människor, gemenskap. Underbart!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)