Compassion fatigue

Jag satt igår kväll och zappade framför TV:n, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Kanalerna flimrade förbi utan att något fångade mig. Sådan blir jag när jag är trött i huvudet och inte orkar annat. När jag borde stänga av och lägga mig i sängen men inte förmår att göra ens det. Helgen bjöd på en massa samvaro med en god vän, en hårklippning hos min fenomenale frisör, trevliga möten och glada leenden på Alla Hjärtans Dag, jobb och besök på gården dit min bror och hans fru snart flyttar, där vi firade hans födelsedag i huset som han renoverar. Men efteråt var jag trött, behövde verkligen jobba men behövde tydligen ännu mer bara vara, vara ifred utan att göra något.

Ett program på TV8 fångade mig en liten stund. Det handlade, såvitt jag förstod, om sjukvårdspersonal och präster i militär tjänst i Afghanistan, och om vilken enorm press de utsätts för. De är kanske inte alltid ute på fältet, men vad de får se och höra... Hur ska en människa orka med det? Så nämndes plötsligt termen "compassion fatigue", och jag hajade till. Den förstod jag instinktivt. Inte bara förstod. Kände igen.

Människor som bryr sig för mycket om andra, som tar in och tar in och tar in andras smärta och problem utan att ta minst lika bra hand om sig själva - eller faktiskt bättre hand om, som vi borde göra eftersom vi är viktigast i våra liv - kan drabbas av detta. Man blir emotionellt utmattad av överflödet av känslor som inte fått utlopp, destruktiva beteenden kan bubbla upp till ytan i form av isolering, missbruk, agressivitet (givetvis oftast vänd inåt), depression, apati osv. Det beskrivs också som "secondary traumatic stress disorder".

Jag skrev ett inlägg förra veckan, Inte mer nu, och inser att det jag känner är just compassion fatigue. Emotionell utmattning av att bry mig om för mycket tills jag inte orkar längre. Ibland känns det nämligen så tröstlöst att veta att hur mycket jag än bryr mig så spelar det ingen roll. Men vad gör man när man är en person som av naturen bryr sig, som älskar och vill sprida kärlek och ljus, ge stöd och energi, få andra att orka? Det är svårt att bara stänga av när man inte orkar längre när det jag behöver stänga av är en del av den jag är. Eller?

Jag kanske borde vända mig utåt i stället, se till att hitta andra som ger mig lika mycket som jag ger, så att jag skapar en balans. Men i de där utmattade perioderna vill jag bara vara ifred, vill inte ha någon där som bryr sig, för det känns som om det blir ett krav.

Det kanske är hög tid att ändra på mina beteenden nu, för min skull. Jag har redan minskat antalet bloggar jag läser, hur mycket jag försöker stötta och vilka. Det är inte för att jag är kallhjärtad och inte bryr mig, utan för att jag bryr mig för mycket. Mer än vad jag har energi till. Mycket mer än vad jag får tillbaka, men det kan bero på att jag är dålig på att ta emot. Jag vet inte.

Läs gärna mer på Compassion Fatigue Awareness Project, där det bland annat finns information om CF, självtester (inga roliga resultat för min del) och tips och råd om vad man kan göra, både på en arbetsplats och för sig själv. Läs till exempel de 8 reglerna för olika områden.

Exempel:

The Eight Laws Governing Healthy Caregiving:
#1 Sustain Your Compassion
#2 Retain Healthy Skepticism
#3 Learn to Let Go
#4 Remain Optimistic
#5 Be the Solution
#6 Embrace Discernment
#7 Practice Sustainable Self Care
#8 Acknowledge Your Successes