En god vän, som också haft anorexia, sa härom dagen när vi av någon anledning kom in på samtalsämnet komplex något om att ränderna aldrig går ur när man haft en ätstörning. Jag vet inte om jag håller med henne. En del av mig vill säga att komplex inte är detsamma som en ätstörning och att ätstörningen är över när man har frigjort sig från den och inte lever ut den längre eller känner att man styrs av den. En annan del blir tveksam. Inte för att jag tror att komplexen är en rest av ätstörningen, utan för att jag inte vet hur det är för andra som inte haft ätstörningar och därför inte vet hur man avgör när ränderna har gått ur.
De flesta har väl komplex för någon kroppsdel, och jag har märkt genom åren att mina komplex verkar vara färre eller mindre än för många som aldrig haft ätstörningar. Men de finns där. Är det en skillnad bara för att jag levt större delen av mitt liv med anorexia som ständig följeslagare? Räknas just mina komplex eller kroppsnojjor (som på intet sätt styr mitt liv eller mitt mående) som en rest eller del av en ätstörning bara för att jag har haft en? Även om jag inte tycker det?
Ibland kan det hända att jag jämför mig storleksmässigt med hur jag såg ut förr, när jag vägde mycket mindre, och då är jag onekligen större även om jag själv tycker att jag är smal och inte riktigt kan se var alla de där kilona har lagt sig. Men så verkar alla göra - jämföra med hur de har sett ut - så det kan ju inte räknas som sjukt. Framför allt inte när jag inte tänker att jag ska bli så smal igen. Om jag hade gjort det så skulle det ha ringt en liten varningsklocka.
Varför alla dessa tankar just nu? Är det dags för nästa steg i frigörelsen av resterna? Dags att släppa mer av rädslan för hur andra bedömer, eller dömer, mig utifrån mitt utseende och min historia? Kan man gå vidare och frigöra sig från sitt förflutna, eller måste man alltid släpa runt på det och bedömas utifrån det?
Går ränderna någonsin helt ur, eller blir det snarare så att de långsamt bleknar, precis som ärren på mina armar?
2 kommentarer:
Omgivningen kan ju ändå aldrig veta hur man tänker innuti.
Hur ärlig man är i sin "friskhet".
Även om man själv är ärlig med omgivningen och sig själv så,
tja jag antar att det många gånger är av någon underlig omtanke som kanske folk kan vara lite misstänksamma.
Så till viss del får man nog leva med sitt förflutna.
Kanske något man måste acceptera, även om man önskar att man slapp att bli dömd för något som varit men som inte längre är.
Katten Findus - Väldigt klokt sagt! Det irriterar mig om människor skulle döma mig för mitt förflutna även om jag till viss del kan förstå det. Men så länge jag vet att jag är ärlig så fortsätter jag att försöka frigöra mig från vad andra eventuellt kan tänka.
Kram!
Skicka en kommentar