Inåt- eller utåtagerade - vem är sjukast?

Jag har aldrig varit särskilt utagerande i vare sig ätstörningen eller mina självskadebeteenden, och har dessutom varit både kontrollerad och kunnat hålla en snygg fasad utåt, varit verbal, kunnat le eftersom det är en del av att vara trevlig och artig och allt det här har nog gjort att det verkat som om jag haft total koll över vad jag håller på med. Det var åtminstone den reaktion jag tyckte att jag mötte inom vården. De verkade se mer till hur jag betedde mig utåt och hur jag sa saker än till vad jag sa, och det retade mig vansinnigt. Låt gå för att jag bagatelliserade min situation, men när jag faktiskt var ärlig så hände det att min psykiater i stället bagatelliserade mina beteenden.
Jag har blivit hemskickad från psykakuten för att jag var "för högfungerande"*, när min läkare på psyk var fullt medveten om att jag inte åker in förrän det är riktigt jävligt illa och jag är på väg att helt tappa kontrollen över vad jag gör, jag har blivit bortglömd på psyk och inom öppenvården för att jag inte bråkar och skriker och är allmänt utagerande, till och med på behandlingshemmet där det stod i mina papper att jag har lätt för att dra mig undan och inte vara till besvär struntade de i mig. Ja, det är mitt ansvar att göra min röst hörd, men innan jag hittade min röst hade jag behövt lite hjälp.

Oavsett vad som sägs så är det de som bråkar och är utagerande som får mest hjälp inom vården, medan de som är inåtagerande snällt får vänta. Och de/vi väntar. Inte snällt, utan med gastkramande ångest, destruktiva beteenden som vi gör vårt bästa för att dölja, vanmakt och en enorm känsla av att inte tas på allvar, inte vara tillräckligt sjuka. Men att man är inåtagerande innebär inte att man mår bättre eller har bättre kontroll över sin tillvaro, vilket man lätt kan luras att tro. Hur dåligt någon mår mäts inte i hur höga skriken är, syns inte i hur många eller djupa såren är, kan inte mätas på vågen. En del skriker, bråkar, slåss ut sin ångest eller skär sig kors och tvärs över armar och ben så att alla kan se det; andra vänder ångesten inåt, döljer sina skador och beteenden, sväljer och spyr ångesten utan att säga ett ord. Det innebär inte att de förra mår sämre och ska ha större rätt till hjälp. Men de bedöms ha ett större vårdbehov och vara en större fara för sig själva och sin omgivning.

När man läser artiklar, böcker, bloggar och hemsidor är det lätt att tro att de som lider av ätstörningar och självskadebeteenden är extremt utagerande och extremt dåliga, bara för att det är de extrema beteendena som märks, som är mest högljudda, som demand attention. Alla med självskadebeteenden behöver inte vårdas på rättspsyk, och det är tråkigt att det bara är de mest extrema fallen som uppmärksammas eftersom det skickar en signal till andra som skadar sig att det är så dålig man måste bli. Där sätts ribban för att vara "sjuk nog", och den som inte har tagit sina beteenden till den nivån vågar många gånger inte ens söka hjälp eftersom de inte tror att de kommer att tas på allvar. Kanske är det till och med så att läkarkåren eller vår vårdpersonal själva har gått på myten om att den som inte är extrem inte är i tillräckligt stort vårdbehov. Man kan vara en fara för sig själv även om man inte visar alla andra det.

Likadant är det med ätstörningar: När medierna nästan uteslutande publicerar bilder på och uppmärksammar kraftigt avmagrade anorektiker så känner sig i stort sett alla andra med ätstörningar otillräckliga, för friska, misslyckade. Och då kan vi dessutom påminna oss om att anorexia är den minsta ätstörningen, sett till antalet drabbade. De flesta med ätstörningar får aldrig ens en diagnos, uppfyller inte kriterierna för en "ren" anorexi, bulimi eller hetsätningsstörning. De flesta lever i åratal som vad som skulle kunna kallas för gränsfall, borderline-ätstörning (som inte har något med diagnosen borderline att göra), "anorexia light". De känner inte igen sig i mediernas bild, de är inte livshotande dåliga och vågar inte söka hjälp.
De flesta med ätstörningar, såväl hetsätare, bulimiker, anorektiker som alla andra, känner sig misslyckade eftersom de inte "lyckas" bli tillräckligt anorektiskt magra. (Jag har haft en del hetsiga diskussioner med bulimiker som inte kunnat ta in att jag som anorektiker betraktat mig som precis lika misslyckad som de har känt sig, för att jag inte lyckades bli smal nog. I deras ögon hade jag den där eftertraktade diagnosen och eftersom jag var smalare än dem så "kunde" jag inte ha lika mycket ångest över min kropp eller känna mig lika misslyckad - som om ångest kunde mätas i vikt.)

Bilden av såväl ätstörningar som självskadebeteenden är alldeles för onyanserad och extrem, och jag känner inte igen mig alls i bilden av personer med självskadebeteenden, eftersom jag varit så kontrollerad och inte haft några större problem med impulsreglering. Kontrollen jag hade innebar inte att mitt liv och inre inte var i totalt kaos, utan mer att jag var helt inriktad på att ingen skulle märka vad jag höll på med, för att det var min lilla hemlighet. Det, och en självbevarelsedrift som heter duga, har fört med sig det goda att jag sitter här idag, att jag kan dölja mina ärr, att jag inte har behövt åka in akut med överdosering och att väldigt få än idag vet om hur jag haft det. Det har även gjort att jag fått mindre hjälp än många andra, att jag har en bild av att man inte syns i vården och tyvärr bedöms som mindre vårdbehövande om man inte är utagerande, och att jag själv faktiskt har tänkt likadant om mig. Men jag vet vilken ångest jag hade även om den inte syns utanpå mig idag.

Jag vet inte hur man ska nyansera bilden av ätstörningar och självskadebeteenden så att den inkluderar även dem som inte är extrema eller otroligt utagerande. Det är inte bara ett ungdomsproblem, det är inte bara ett kvinnoproblem, det syns inte utanpå hur dåligt man mår. Kanske borde jag bilda opinion om det här? Men jag kan börja med att dela med mig av mina erfarenheter från min historia för att visa en bild, som inte är extremast av alla men kanske just därför lite mer lättillgänglig.

*Den gången åkte jag hem, ringde klinikchefen som var min läkare när jag hade legat inne tidigare och berättade precis som det var. Han sa att det var skandal eftersom han visste hur jag fungerar och erbjöd mig en plats redan samma eftermiddag, men jag valde att komma in dagen efter.

De mörka åren

Hittade mina gamla dagböcker från de mest anorektiska åren igår, och det är intressant men skrämmande att läsa dem. Intressant för att jag inte minns att jag faktiskt var så otroligt ätstörd i mitt tänkande, skrämmande av precis samma skäl. Jag tror hela tiden att jag minns hur det var, att jag är medveten om vad jag gjorde och hur mycket ätstörningsbeteenden jag hade, men när jag läser så blir det så tydligt att det var mycket, mycket värre än vad jag minns. Än vad jag tyckte då. Än vad jag tycker än idag. När jag ser tillbaka har jag å ena sidan fakta, å andra sidan mina upplevelser och tankar, och de stämmer inte alltid överens.

Jag kan inte känna att jag var särskilt dålig, jag kan faktiskt inte känna det idag heller. Jag vet det, och tycker att jag absolut var sjuk nog, men känner inte att jag varit "så dålig".
Jag var högfungerande, jag kunde plugga nästan hela tiden, jag fick ett jobb och behöll det, jag var duktig på allt jag gjorde, utom just på ätstörningen.
Jag vet att jag hade en ganska låg vikt under många år, och en kort period en riktigt låg vikt, men det var liksom ingen som tog det på allvar.
Jag minns inte att någon pratade om inläggning, men däremot att när jag föreslog en planerad inläggning med behandlingsplan så fick jag nej eftersom de inte hade tillräckligt med personal för att kunna ha koll på en behandlingsplan.
Jag minns att jag var så förvirrad över att andra med samma BMI var så jäkla magra och ofta inlagda medan jag varken fick kommentarer eller verkade anses behöva mer hjälp. Det fick mig att tänka att jag måste se större ut än vad jag var eller, som jag uttryckte mig då, "fet för min vikt".
Jag minns att när jag väl bestämde mig för att ta mig ur det så gick det, visserligen långsamt och med en massa fuskande och tvekande och bakslag och myrsteg framåt, men på något sätt lyckades jag.

Jag hamnade aldrig på sjukhus för anorexin, men däremot för depression och hela bilden med självskadebeteenden och ätstörning. Fast de kan inte ha tagit ätstörningen på så värst stort allvar eftersom jag lyckades få igenom att ingen skulle tvinga mig att äta eller gå upp i vikt eftersom det inte var på grund av den jag var där. Och jag som aldrig har varit manipulativ... Men jag blev aldrig akutintagen, fick aldrig sond eller dropp, blev inte tvingad att äta, kände aldrig att någon tog anorexin på allvar genom att ta tag i situationen och ens försöka tvinga mig till någonting. Kan det vara därför som jag än idag saknar en del av insikten om hur dålig jag måste ha varit, eller är det bara så att jag inte minns, eller rent av mörkar för mig själv?

För faktum är att jag var på Anorexicenter i Varberg, men det var av egen vilja och fasen vad jag hade tjatat för att få komma till behandlingshem, och verkligen ansträngt mig för att gå upp ganska mycket i vikt innan jag kom dit. Jag hade ätit och ätit och lagt på mig trots att en del av mig kände att jag "borde" gå ner i vikt så att ingen skulle tro att jag var för frisk när jag kom dit. (Upplevelsen av att vara för frisk har jag alltid haft.) I Varberg var det faktiskt en kunnig och erfaren behandlare som sa att jag var ett av de svårare fallen de haft, en kommentar som jag nästan inte vågar sätta på pränt eftersom jag inte riktigt vågar tro henne. För jag var ju inte så mager, inte så anorektisk när jag kom dit, jag följde faktiskt behandlingen, kämpade som en gnu för att gå emot viktnojan och den enorma rädslan för att gå upp de där kilona som jag behövde. Jag gjorde ju det mesta rätt när jag väl kom dit, då kunde jag väl inte vara ett svårt fall? Men jag förstår hur hon menade. Personer som jag som varit ätstörda i så många år, som kunnat ha ett till synes normalt liv, är etablerade inom studier och på arbetsmarknaden har gjort ätstörningen till en del av livsstilen, och det är mycket svårare att bryta än om man är sjuk och inte har något annat. Faktum är ju att jag funkade trots anorexin, även om jag inte hade gjort det hur länge som helst. Det är svårare att motivera dem som gjort det till en livsstil och levt med det i decennier.
Det är också ett faktum att vissa läkare uttryckte oro, men utan att ta tag i situationen. Kanske för att jag var så övertygande och verkade ha koll, eller för att jag verkade för omotiverad.

Det är konstigt att inte minnas hur illa det var, trots att jag tror att jag minns så mycket av det dåliga. Just därför är det bra att hitta de här anteckningarna och se att jag var sämre än vad jag trodde och tror än idag. Hur sjuk man är sitter inte bara i vikten, men jag var dessutom ganska lågviktig. Inte magrare än magrast och utmärglad, men definitivt otroligt lågviktig. I och med att jag är lång så innebär det att de där låga BMI-talen hamnar på en högre vikt än för den som är kortare, så min vikt har "låtit" högre och därmed mindre allvarlig än om jag hade varit 1,60 eller så. Kanske är det därför som jag inte kommit till den där totala insikten, för min vikt har låtit hög. Knäppt, egentligen.

Fast allt det där spelar egentligen ingen roll. Det var för jävligt och jag tog mig ur det trots att det var en kamp utan dess like. Att jag inte kunde se hur smal jag var är ju en del av ätstörningen. Att andra inte verkade göra det vet jag inte varför. Kanske är omvärlden också störd när det gäller kroppars storlek. Det jag vet är det här: Jag är fri(sk). Jag tog mig ur det. Jag har ingen önskan att någonsin uppleva den ångesten igen. Och jag tror att jag behöver minnas, inte för att undvika att gå tillbaka, inte för att påminna mig, utan för att ha tillgång till allt som gjort mig till den jag är. Därför funderar jag på att börja lägga in bitar av de gamla anteckningarna här, även om en del av dem kan vara triggande. Men de är ärliga, brutala skildringar av hur det faktiskt var. En insyn i min historia, min ätstörning, mitt mörker.

Om någon läser det här vore det kul att veta vad ni tycker: Vore det intressant att läsa om min historia?

Vad i H*L*ETE?!

Läs och förfasas: "Modeller ska tävla i bantning" (Aftonbladet, såklart)

You've gotta be kidding me! Men nej. Unga tjejer som har alla förutsättningar för att bli modeller förutom den lilla detaljen att de är för tjocka ska tävla om vem som går ner bäst i vikt, och vinsten är ett modellkontrakt, en portfolio och personlig tränare i ett år. Och de påstår att tjejerna ska gå ner i vikt (citat från AB:s artikel): "under en hälsosam och realistisk tidsperiod". Yeah, right. Vad ska vi gissa? 10 tjejer, 10 veckor, en röstas bort varje vecka?

För det första så skulle jag gissa att de här tjejerna inte är överviktiga, utan bara normala, och då finns det inget hälsosamt alls med viktnedgång.

För det andra så är en realistisk tidsperiod ganska subjektiv och beror helt på vem man frågar. Att hårdträna sig ned i vikt är inte hälsosamt, för det är nämligen vad jag tror att det kommer att handla om. Samma sorts viktnedgång som när Hollywood-stjärnorna ska komma i form ige: Hårdträning och ett alldeles för lågt näringsintag. Resultatet kanske ser snyggt ut, men satan vad det sliter på kroppen. Jättehälsosamt...

Frågan är nu: Vilket modellideal ska de ned till? Den nya trenden i Europa där man försöker bojkotta modeller med ett för lågt BMI, eller ett amerikanskt modellideal som fortfarande ligger lite under det, eller rent av Size 0? *Suck suck suck*

Att göra det som krävs

Jag har snubblat över några bloggar och forum med tjejer som kämpar så duktigt för att ta sig ur sina ätstörningar, och är så imponerad av deras mod och styrka. Visst är det urjobbigt, visst fuskar någon ibland, visst trillar de dit då och då och har inte släppt ätstörningen än, men i mina ögon är de fantastiskt starka och modiga. Jag skulle gissa att nästan ingen av dem kan se det än, utan att de känner sig svaga och misslyckade som äter och går upp i vikt, för det gjorde jag också. När jag lät min ätstörda sida avgöra mitt värde så var det självklart att allt kändes sämre när jag samarbetade med min friska sida för att faktiskt ta mig ur ätstörningen. Den störda sida kämpade ju för sin överlevnad, och jag kämpade för att bryta med den och riva ner alla falska sanningar och sjuka ideal i det där drömbygget jag hade byggt som ett försvar för min ätstörda tillvaro. När jag började ifrågasätta allt det var det skakigt, osäkert och kändes som om marken skulle rämna under fötterna, och jag vajade fram och tillbaka i min övertygelse om vad som var mest rätt och bäst för mig - under många år.

Just därför är jag så imponerad av alla som tar tjuren vid hornen, ger sig in i behandling och följer den, hur hemskt det än känns. Jag var nämligen väldigt dålig på det, och extremt trotsig när det gällde allt som hade med regler att göra. För att vara så skötsam och en så duktig flicka var jag otroligt trotsig i det tysta. Till den dag jag bestämde mig för att ge behandlingen en chans - eller rättare sagt ge mig en chans - gjorde jag allt halvhjärtat, men någonstans ändå tillräckligt för att ta små steg framåt, men långt ifrån de steg jag skulle kunna ha tagit.
Med facit i hand är det tur att jag inte var i dagvård annat än under en väldigt kort period (och bara tre halvdagar i veckan) eftersom jag inte hade varit beredd att i det läget ta emot den hjälpen fullt ut. Visst åt jag där, men sedan gick jag till jobbet och åt i stort sett inte mer den dagen. Sa någon en lägsta viktgräns som jag absolut inte borde ligga under som frisk såg jag den som en absolut maxgräns, likadant med BMI. Matlistorna skrev jag i väntrummet innan jag skulle gå igenom dem och gjorde dem lite bättre än vad sanningen var, jag har aldrig haft en nedskriven måltidsplan och hade jag haft en skulle jag med största sannolikhet inte ha följt den. Listor funkar inte för mig, för jag har (ärligt talat) varit rädd för att bli tvångsmässig och jättelåst om jag började följa dem, plus att jag alltid måste trotsa och göra saker på mitt sätt. Det kanske inte är en så stor skillnad på mitt sätt och det sättet jag blir rådd att göra saker på, men den lilla skillnaden är viktig för mig. Fortfarande.

Det är i efterhand lite pinsamt att erkänna hur jag fuskade och körde ett halvhjärtat race så länge, men det är också därför jag vet att det krävs att man vågar satsa fullt ut och göra precis det som krävs för att bli frisk för att göra sig själv frisk. Det får inte finnas några kompromisser med den ätstörda sidan, för så länge man låter den bestämma så håller man kvar vid den. Jag lärde mig genom att testa och trilla dit, försöka och försöka och försöka göra på mitt sätt utan att släppa ätstörningen, var beredd att göra "vad som helst" utom just gå upp till normalvikt och behöva äta normalt, men det gick inte förrän den dag jag på något sätt kapitulerade och insåg att jag måste ge mig själv en ärlig chans och faktiskt göra exakt det som krävs och ge det tid. Jag var inte ett dugg säker på om det skulle funka, och hade inga garantier, men gav mig en chans.
Visst trillade jag dit många gånger, men lärde mig att varje gång resa mig upp igen, borsta av dammet och putsa till självkänslan igen och bestämma mig igen för att satsa till 100%. Det var inte lätt, men det var faktiskt inte ett dugg svårare än när jag fuskade och det gick.

Det går när du gör det som krävs, exakt det som krävs, så ge dig en ärlig chans. Var modig, var stark, var klok och gör det för din skull. Du är inte din ätstörning, så sluta lyssna på den.

Inspiration - How Could Anyone

How could anyone ever tell you

You were anything less than beautiful?

How could anyone ever tell you

You were less than whole?

How could anyone fail to notice

That your loving is a miracle?

How deeply you're connected to my soul?

av Libby Roderick

Den här sången har haft en enorm betydelse för mig, men jag lärde mig den med lite annan text och sjunger den i presens: "You are anything less than beautiful" eftersom underbara Anique Radiant Heart, som lärde mig den, och lika underbara Julie Felix sjunger den så.

Jag lärde mig den på en sångworkshop för kvinnor, där vi skulle våga ta ton och bryta mot rädslorna att höras. En del av oss sjöng gärna, andra hade inte tagit en ton på många år, men alla antog utmaningen att skriva först en rad i en egen sång, och sedan en till, och sjunga dem inför alla. Puh, vilken pärs! Där lärde jag mig att jag vågar sjunga inför andra och att jag kan skriva sånger. Något jag sedan gjort i lite olika ceremonier, inför flera hundra personer. Jag som är så självkritisk har utmanat mina rädslor för att inte vara fantastisk och sjungit för att det känns rätt, för att jag vill.

Men den här sången berörde mig mycket, mycket djupare än så: Jag hade aldrig känt mig vacker, aldrig känt mig mirakulös eller värdefull, och när jag först hörde och sedan sjöng orden var det som om det placerades ett frö som växt under de två år som gått sedan den där workshopen. Det här har blivit min självkänslosång, som vi sjöng tillsammans på utbildningen jag gick förra året, och som jag sjunger när jag behöver en påminnelse om mitt värde och min skönhet. När jag börjar med självkänslogrupperna kommer den att vara mitt mantra, min signaturmelodi...

Så låt aldrig någon säga till dig att du inte är vacker, att du inte är värdefull, för du är vacker och värdefull, din kärlek är ett mirakel och du rör vid andra själar där du går fram i livet.

Friskare än frisk eller bara fri(sk) - de första åren efter ätstörningen

När jag lämnade ätstörningen bakom mig för flera år sedan kände jag mig frisk, men efter den första perioden med glädjerus och livslust började tvivlen tränga sig på. Tänk om andra inte trodde att jag var frisk? Tänk om jag inte verkade frisk nog? Tänk om jag faktiskt inte var det?

En del av tvivlen handlade om hur man beter sig som frisk, något jag inte egentligen visste något om eftersom jag aldrig hade varit det, inte frisk = inte ätstörd i alla fall. Jag hade alltid varit väldigt duktig på att imitera normalitet, läsa av andras beteenden och kunna göra likadant, vilket antagligen hade kunnat lura många att allt var bättre än vad det var, och jag visste på ett ungefär hur man äter och beter sig normalt. Men var det OK i andras ögon också, eller verkade det onormalt, sjukt?
Eftersom jag ledde stödgrupper, var kontaktperson för andra som ville ta sig ur sina ätstörningar, höll föredrag och hade ett eget forum så var jag väldigt medveten om att jag kunde bli granskad av andras kritiska ögon och om att jag oavsett om jag ville det eller inte var en förebild. Inga ögon är så kritiska och ingen bedömning så obarmhärtig som hos personer med ätstörningar som letar fel och brister hos den som försöker hjälpa, och än mer hos den som säger sig vara frisk. Jag har gjort det, letat efter saker som gör behandlare och förebilder mindre trovärdiga, inte kunnat få förtroende för behandlare som själva tränar mer än normalt eller bantar, som är överviktiga eller som säger helt felaktiga saker; man letar verkligen fel för att slippa ta till sig budskapet. Detta var jag medveten om och därför var det så viktigt för mig att försöka göra allt rätt, vara helt frisk, inte tillåta minsta rest av ätstörningen, minsta spricka i fasaden. Till saken hör att jag fortfarande är smal, inte ätstörningssmal utan bara normalsmal, och just det gjorde mig ännu lite mer orolig för hur jag skulle bemötas. Som om någon skulle döma mig för att jag inte hade lagt på mig lite för mycket, för jag kände nästan att jag "borde" ha blivit lite större för att kanske ses som mer trovärdig. Men det var otänkbart: Varför skulle jag låta de tvivlen bestämma över mig? Om jag visste att jag åt rätt och inte kompenserade så fick det räcka; jag skulle inte ändra på mig själv, utan på mina tvivel och rädslor.

Jag trodde kort och gott att för att vara frisk nog i andras ögon så måste jag vara friskare än frisk, vilket bland annat fick följande uttryck:
* Jag hade nolltolerans för ätstörningstankar, vilket givetvis gav en massa skuldkänslor och fick mig att känna mig osäker och svag varje gång de dök upp eller varje gång jag kände en dragning tillbaka - som alla gör ibland.
* Jag hade svårt för att acceptera att jag mådde dåligt, för hur kunde jag göra det när jag inte hade en ätstörning längre, när jag inte var deprimerad längre och när jag faktiskt gjorde allting rätt? Därför kände jag att jag inte kunde tala om när jag mådde dåligt, utan höll inne med det. (Någon som känner igen det mönstret?)
* Jag vågade aldrig tacka nej till tårta, fika eller något annat som jag blev bjuden på, även om jag redan var mätt eller helt enkelt inte sugen, för jag var rädd att de skulle tro att det var pga ätstörningen.
* Jag vågade inte prata om komplex, missnöje med kroppen och andra saker som är helt naturliga, men som jag var rädd skulle misstolkas. Det gjorde att jag kände mig utanför i vissa sammanhang och att jag inte tillät mig att vara den jag är och tänka som jag gör.
* Och givetvis: Jag kunde inte prata om något av det här.

Att försöka vara friskare än frisk tar extremt mycket energi, gav mig en ständig rädsla för att bli avslöjad som falsk och en massa skuldkänslor för att jag inte visade hela mig, för att jag inte var helt ärlig. Det innebar också att jag inte kunde bearbeta en hel del av både rädslor, tankemönster och rester av ätstörningen, eftersom jag inte vågade prata om dem. Jag hade verkligen kommit så långt ut ur ätstörningen, men resten då? Jag? Jag var fortfarande rädd för att bli avslöjad, rädd för att misslyckas, livrädd för att vara jobbig och krävande och vågade fortfarande inte öppna mig helt.

För två år sedan påpekade min terapeut detta för mig, jag minns inte exakt vad hon sa mer än att det var något om att hur frisk är man egentligen om man måste vara friskare än frisk. I vilket fall kändes det som om hon drog undan marken under mina fötter och det blottades ett bottenlöst hål utan säkerhetsnät. Fritt fall. Jag fick sådan ångest att jag inte trodde det var sant, panikattacker och hela köret. Plötsligt hade min världsbild vänts på ända och allt jag trott var sant ifrågasatts. Jag visste ärligt talat inte hur jag skulle hantera det, om jag skulle klara av det och hur sjutton jag skulle få tillbaka fotfästet igen. Men några extra krissamtal hjälpte en del med den akuta ångesten, och jag insåg att hon aldrig skulle ha sagt något om hon inte hade litat på att jag skulle klara det, och då kanske jag skulle ha samma förtroende för mig själv. Det hjälpte, och på något sätt fick jag fotfäste och kunde börja se sanningen på ett annat sätt.

Idag är jag bara fri(sk), varken mer eller mindre än andra fri(sk)a, och det duger gott och väl. Jag är inte ätstörd, inte ens i närheten av det, även om jag skulle beteckna mig som nykter anorektiker, fortfarande är smal, erkänner att jag tycker att det är skittråkigt att äta ensam och många gånger är mat bara ett måste som jag inte kan kompromissa med. Ibland lockas jag av att gå tillbaka, tankarna finns där ibland, men de styr inte mitt liv. Jag är fri, jag kan kontrollera mina beteenden och sätta stopp för destruktiva tankar.
Jag har märkt att jag är mycket mindre missnöjd med min kropp än många kvinnor som aldrig haft ätstörningar, men det finns saker jag fortfarande inte gillar och kanske aldrig kommer att förlikas helt med. Men det är OK, jag försöker inte aktivt ändra på dem eftersom det inte är lönt, komplex sitter i huvudet, inte på kroppen. Att ha den perfekta kroppen (något som inte finns) är inte något jag prioriterar eftersom jag ändå aldrig skulle bli helt nöjd och som dessutom inte är värt allt slit.
Jag äter det jag vill äta, när jag vill, även om det inte är matdags, och jag säger Nej, tack om jag blir bjuden om jag inte vill ha. Jag måste inte äta tårta eller fika bara för att det bjuds om jag inte är sugen, jag behöver inte längre bevisa något med mina val. Jag kanske väljer att ta en liten bit tårta för att smaka, eller så kanske jag tar en extra bit om jag vill ha det - men jag känner efter först. Det finns inget förbjudet, inget som jag inte "borde" äta, och jag får inte ångest av det. Jag tänker inte på mat annat än för att planera måltider eller när jag är hungrig, och tänker definitivt inte på vad jag ätit efter att jag ätit det. Det är väldigt enkelt och okomplicerat.
Jag vet att alla mår dåligt ibland och skäms inte över att erkänna när jag gör det. Däremot är jag fortfarande väldigt privat och väljer vilka jag anförtror mig åt, så alla vet inte allt. Alla behöver inte veta allt, jag har inget behov av att alla ska känna mig helt och hållet.

Jag lever kort sagt i ärlighet och sanning med mig själv, låter mig inte styras av rädslor eller av oro över hur jag uppfattas, för jag känner mig själv och vet vad jag gör och hur jag tänker. Det räcker för mig. Ingen annan kan tala om vad eller vem jag är och jag ber inte om ursäkt för mig själv. Eller för hur jag ser ut.

Jag räknar mig som fri(sk) för att jag inte försöker vara friskare än frisk, och har hittat min balans i livet. Det tog tid, och det krävdes att jag blev ifrågasatt för att mina masker skulle rämna, men ojojoj vad det var värt det till sist!

Bättre men inte bra - om att sluta kämpa innan man är fri(sk)

Jag sitter och sparar ner diskussioner från ViFinns och det är intressant att läsa igenom saker som jag skrivit för tre år sedan, som är så långt jag kommit. Jag hittade precis ett inlägg som jag skrev om det här med att komma en bit på väg ut ur ätstörningen men sedan sluta kämpa hela vägen ut, utan behålla en del av ätstörningen - att bli bättre men inte bra. Och det tänker jag fortfarande på, för jag har genom åren träffat så många som säger sig vara friska nu men som har kvar ätstörningsbeteenden och fortfarande låter sig hållas tillbaka av den ätstörning som finns kvar. De är onekligen bättre, men har inte låtit sig bli så bra som de skulle kunna bli.

...

Jag tror att många kan känna igen sig i beskrivningen av att ha kommit en bra bit ut ur en ätstörning, att utåt sett inte verka sjuka längre men samtidigt inte må riktigt bra och fortfarande inte helt har släppt ätstörningen. Man har blivit bättre men inte bra; verkar frisk men är inte fri. Och ganska många verkar tyvärr stanna där också, vissa avbryter sin behandling när de tycker att det funkar ok och de inte är aktivt utlevande anorektiker/bulimiker/hetsätare, en del friskförklaras och avslutas även om de själva egentligen vet att det inte är helt över. Men just det här att avsluta en behandling när allt "funkar" kan vara förrädiskt, för är man verkligen klar då? Eller är det bara så att man känner att det är bättre och det kan man leva med, för då kan man behålla en del av ätstörningen? Man slipper släppa allt. Man kanske inte ens tror att det kan bli bättre än så, att man alltid kommer dras med en del beteenden... Men det behöver man inte!

Under många år ville jag inte släppa allt, och kunde då inte komma så värst långt ur ätstörningen. Jag kom en bit så att jag inte var i ett akut läge och inte var helt styrd av de tankarna, men mådde inte ett dugg bättre, och var fortfarande utlevande i ätstörningen även om ytan var snyggare. Sedan slutade jag ljuga för mig själv om att jag mådde OK, eller att det var OK, och tog emot hjälp, tog ett djupt andetag och började göra det jag hela tiden hade vetat om att jag måste göra, men i det längsta hade försökt komma undan eller kompromissa med. Och det blev mycket bättre; jag blev mycket bättre. På god väg ut.

Jag tror att jag ganska länge nöjde mig med "hyfsat frisk"; åt mycket bättre, vägde betydligt mer, hade inga regelbundna kompensationsbeteenden och fungerade igen - men hade inte släppt ätstörningen, kompenserade ibland, hade fortfarande viss kontroll över maten, viss ångest/rädsla inför att gå upp i vikt. Jag trodde att eftersom jag hade varit anorektisk sedan jag var barn och inte visste om ngt annat så skulle jag få dras med vissa rester och accepterade det ett tag. Men sedan blev jag allt mer otillfredsställd av att jag faktiskt inte var riktigt fri än, det som jag hade tänkt bli, att jag fortfarande ibland kompromissade med ätstörningen och att den periodvis var för störande och påträngande. Ibland var det som om den sidan tog över igen. Det var dags att släppa taget igen och släppa mer - allt - av ätstörningen. Det "släppet" har jag gjort flera gånger, och varje gång har min tanke varit att jag släpper allt, bara för att efter ett tag upptäcka att det fanns lite kvar. Jag tror att jag länge upptäckte nya saker som är/var en del av ätstörningen och kan släppa dem. Kanske finns det fortfarande saker kvar att upptäcka.

Jag är övertygad om att man kommer så långt i tillfrisknandet/frigörelsen som man är beredd att gå; släpper man inte allt kommer man inte heller hela vägen ut. En del nöjer sig med "bättre men inte bra", men det är en position som för de flesta inte fungerar i mer än några år; antingen börjar man smyga tillbaka in i ätstörningen eller så måste man släppa lite till av den för att få mer av livet. Personligen förstår jag inte att någon frivilligt lever kvar i den "trygga" (dvs. otrygga) ätstörningsvärlden, men gjorde det ju själv tills jag vågade ta steget. Men jag kan fortfarande inte acceptera att någon gör det, eftersom man håller sig själv tillbaka som person och inte tillåter sig att leva fullt ut. Det finns inget att vara rädd för i livet, för även när det är som tuffast så är det bättre än i ätstörningen.

Du som befinner dig där idag, på "bättre men inte bra", är du beredd att släppa de där sista sakerna för att komma längre? För de försvinner inte, de släpper inte taget om dig, utan de finns kvar för att du inte släpper dem. Varför du inte gör det är något som du själv måste hitta svaret på. Du har redan svaret, men har kanske inte ställt dig frågan än.

Den sista biten ut ur den utlevande ätstörningen var nog den värsta perioden för mig, när jag var tvungen att gå upp de sista kilona och passera fler "magiska gränser", men framför allt för att jag var tvungen att släppa hela ätstörningen för att nå mitt mål. Jag som inte visste vem jag var utan den! Men det gick, alldeles utmärkt till och med, och det jag som jag hittat fram till är inte samma person som jag var då. Att det sedan fanns fler steg mot att bli fri hade jag ingen aning om då, men även om det har känts jobbigt varje gång jag kommit på att det finns mer att släppa, så har det gott allt lättare eftersom jag kommit längre från ätstörningen och levt mer.

Under många år, även när jag började bli fri, trodde jag inte direkt på mig, hade ingen tillit till mig själv på grund av att jag under så många år hade lagt så stor möda och energi på att försöka förminska, försvaga, förneka och förinta mig själv, och så många gånger hade låtit min ätstörda sida ta något som var positivt och vända det till ätstörningens fördel. Jag fick börja ifrågasätta allt - är det jag eller ätstörningen? - kunde inte vara säker på något, och verkligen söka mina svar från grunden genom att lyssna inåt och känna efter. De snabba svaren var i allmänhet ätstörningen eftersom det var så jag var van vid att tänka och agera, men mina svar och mina äkta känslor fanns där under.

Den dag jag bestämde mig för att släppa taget om ätstörningen och våga språnget ut i det okända hittade jag något som jag inte hade trott jag hade: en inre trygghet. En fast punkt. Genom att arbeta aktivt med mig själv, avbryta alla negativa tankeflöden (vad ska de tjäna till?!), bekräfta framsteg och saker jag kan och gör, och ifrågasätta, ifrågasätta, ifrågasätta har jag hittat mer och mer av mig, och samtidigt kommit allt längre från ätstörningen. Tyvärr går det inte att beskriva hur jag gjort, för jag vet inte. Många gånger har det varit urjobbigt och jag har flera gånger tagit som mentala steg bakåt, men inte tillåtit mig att gå tillbaka in i ätstörningen. I den löser jag inga problem utan det är en ren flykt, och vill jag bli fri måste jag igenom de jobbiga perioderna, för de är jobbiga av en anledning och det finns något där som jag har att lära. Det finns uppenbarligen mycket att lära och jag är säker på att det kommer fler små saker att släppa.

Du kan komma hela vägen ut, och jag lovar: Livet är värt besväret.

Personligt och privat

Jag tänker på mig själv som en ganska öppen person, som har lätt för att berätta om saker och dela med mig av erfarenheter som en del andra räknar som väldigt personliga och lite för nära för att de ska vilja eller våga berätta om det. För mig är det nog så att så fort jag har lite distans till något som varit jobbigt kan jag också prata om det, och ibland har det faktum att jag kan prata om något så öppet fungerat både som ett alibi (det låter som om jag har bättre koll och mer insikt än vad jag egentligen haft) och ett sätt att distansera mig från mina problem, bagatellisera dem, göra dem mindre än vad de är. Jag är och förblir tyvärr väldigt bra på att bagatellisera allt som har med mig att göra.

Jag kan alltså vara väldigt personlig, och har en offentlig personlig sfär som sträcker sig längre in mot det privata än vad en del andra har, och det har sällan varit något jag funderat över, eftersom de som står mig närmast ofta är likadana och jag inte kan minnas att jag någonsin fått negativa reaktioner på min öppenhet. Vad jag däremot inte tänkt särskilt mycket på är att jag samtidigt kan vara väldigt privat och inte dela med mig särskilt mycket av vem jag är och vad som rör sig i mitt liv här och nu. Under åren med ViFinns gick jag ganska mycket in i en roll som värdinna på forumet och sidan, och berättade inte särskilt mycket om hur jag hade det eller vem jag var. L, som var medlem och numera är en kompis, har berättat att hon ibland undrade vem jag var och hade tänkt ställa frågor, och om hon hade gjort det så skulle jag ha svarat, för det gör jag för det mesta.

Att jag var så privat innebar bl.a. att jag sällan talade om när jag hade det jobbigt och det gav kanske en bild av att min väg ut var lättare än vad den var, eller att det är bättre och enklare efteråt än vad det kan vara vissa dagar. Jag ville inte betynga någon som själv kämpade eller få dem att tro att det kommer vara lika jobbigt efteråt, för jag vet själv hur man kan gripa efter ursäkter att inte släppa taget om ätstörningen och tar in allt som tecken på att kampen är hopplös och meningslös och inte kommer att leda någonvart; att det inte blir bättre. Men att livet är jobbigt, för det är det även för dem som aldrig haft psykiska problem, betyder inte att det är ens i närheten av så jobbigt som det var i ätstörningen. Det är som helt olika dimensioner av jobbighet.

Att jag är och förblir privat om vissa saker och har en väldigt stark integritet innebär också att det är lite skrämmande att lämna ut mig och vara helt ärlig online. Ansikte mot ansikte är en sak, men att vara ärlig fullt ut, mot alla, är inte lika lätt, trots att jag som sagt var är öppen och kan vara brutalt ärlig i vissa fall. Men det kommer, för jag känner ett behov av att vara ärligare och ärligare och ge hela bilden av mig själv, för min egen skull, och i takt med att jag blir starkare i vem jag är vågar jag också göra det. Det spelar inte lika stor roll vad andra tycker, för jag vet vem jag är och andras åsikter påverkar inte längre det.
Det finns saker i min historia och bakgrund som jag inte berättat offentligt, inte rent ut i alla fall, och kanske dyker de upp framöver, kanske håller jag på dem ett tag till, för jag lämnar inte mer av mig än vad jag vill. Jag har, som sagt, integritet, och den kompromissar jag inte med.

I och med att jag är personlig kan det kanske ge andra en illusion av att de känner mig bättre än vad de gör, vilket inte är mitt problem, men jag räknar med att människor tänker på att personlig och privat inte är samma sak. För privat tänker jag fortsätta vara även om jag blir personligare.

Arg och besviken

Jag blir så trött på kvällstidningarnas sensationsjournalistik kring ätstörningar! Alldeles för ofta skriver de om hur dålig vården är och om stackars anorektiker som hamnar mellan stolarna och som inte får vård - trots att de skriver om hur otroligt mycket vård de får. Och tjejerna de skriver om framstår som stackars offer, hängs ut med bilder på hur magra de är (gärna avklädda bilder - hur uppmärksamhetssökande är man om man ställer upp på det?!), med sin låga vikt och med uttalanden som tydligt visar att de inte förstått att det är de själva som måste ta emot hjälpen och de själva som måste vilja bli friska. Ingen kan tvinga dem att äta resten av livet, det är de som måste välja att äta, behålla maten och gå upp i vikt - ingen annan kan göra det åt dem. Ja, när vikten är livshotande låg kan de få näringsdropp eller sondmatas, men de måste själva välja att fortsätta äta när de kommer ut från sjukhuset.

En anorektiker är inte ett stackars offer för något annat än sina tankar. Det är inte vården som tvingar henne att svälta sig, det är inte vården som tvingar henne att gå ner i vikt, det är inte vårdens ansvar att få henne att välja livet och att välja att släppa ätstörningen. Det finns hjälp att få och det gör mig mörkrädd när de som klagar över att de inte får någon hjälp ofta är de som fått mest hjälp. Att de sedan inte vill eller vågar ta till sig hjälpen på rätt sätt och fortsätta att äta rätt när de kommer hem är inte vårdens fel. Individen har ett eget ansvar för sitt liv.

Hur tänker journalister när de skriver sensationsreportage utan att tänka på motsägelsefullheterna i deras texter? Är de medvetna om att de spelar med i anorektikerns ätstörningsspel, att de göder hennes ätstörning och befäster hennes identitet som ett hopplöst fall, en kroniker, någon som inte själv kan göra något åt sin situation? Det som på ytan ser ut som ett rop på hjälp kan vara något helt annat.

Jag känner tjejer som gjort precis så här och som förstärkt sin identitet som anorektiker genom att medverka i skräck- och sensationsreportage om "den dåliga vården", som inte förmått göra dem friska. Tjejer som tjatat sig till att få slippa tvångsvård och för att få komma till det ena behandlingshemmet efter det andra, för att när de väl är där genast klaga över hur dåligt det är, inte ta till sig behandlingen, fuska och ljuga och så fort de kommer hem svälta sig ner i vikt igen, om de överhuvudtaget gått upp. Jag har själv låtit mig utnyttjas av en sådan tjej och hjälpt henne få komma till ett behandlingshem eftersom jag ville tro att hon verkligen ville bli frisk så mycket att hon var beredd att göra det som krävs. Fy fan vad jag känner mig lurad och utnyttjad av henne! Hon ville inte göra jobbet själv, hon ville att någon annan skulle göra det åt henne. Men jag skyller mest på mig själv som var så naiv. Den tjejen var med i massor av reportage om hur hemskt det var, och det bara förstärkte hennes identitet som anorektiker, och hur lätt är det att våga släppa den när man faktiskt vunnit så mycket uppmärksamhet på den?
Jag läste om henne för inte så länge sedan, och numera klagar hon på att hon inte tvingades till vård, vilket hon faktiskt gjorde periodvis (så det är en lögn), plus att hon när hon tvingades eller hotades av tvång vände sig till medierna för att slippa, för att vinna sympati som stackars lilla anorektikern som tvångsmatas och blir inlåst men inte får hjälp. Hennes kamp för att slippa tvång lyckades och nu är hon inte längre nöjd med det?

Jag vet ju själv att jag inte tog åt mig den hjälp jag fick (dock "bara" i öppenvård) förrän jag förstod att det var mitt ansvar att göra det, och att bara jag kunde göra mig frisk. När jag till sist fick en plats på behandlingshem hade jag kämpat som bara den för att komma så långt jag bara vågade på egen hand, och tog ansvar för min behandling och mitt liv. Jag visste också att jag bara får en chans på behandlingshem, oavsett om jag behöver mer tid eller inte och oavsett om just det hemmet passar mig bäst. Det var inte idealiskt och jag är kritisk, men det hjälpte mig en bit på väg med just de sakerna som var mitt stora hinder. Det hjälpte mig för att jag tog emot hjälpen och hjälpte mig själv.

Vissa straffar ut sig inom vården genom att tjata sig till massor av dyra, privata behandlingshem och sedan inte ta till sig den hjälp de får för att de helt enkelt inte har förstått att det är helt och hållet upp till dem att släppa ätstörningen och att de inte ännu vill bli friska tillräckligt mycket för att göra det som krävs oavsett hur jävligt det är (för det är det). När de senare har förstått och faktiskt tar ansvar, så får de ingen hjälp eftersom de har stämplat sig själva som manipulativa och behandlingsovilliga. Det får inte en chans till, efter att kanske ha fått åtta, tio chanser innan.
Det går att bli fri ändå, men det är synd att man lägger så stora behandlingsresurser på människor som inte vill ta till sig behandlingen, medan de som vill och är beredda att göra det som krävs inte får hjälp. Den som är i så dålig form att hon inte klarar av att ta ansvar för sig själv måste bara upp i vikt och näringsstatus, måste åternäras innan det ens borde vara tal om behandlingshem, så skulle man kanske få bättre resultat. Men många protesterar mot just det, vill hellre ha terapi än näring (så konstigt!) och gör allt för att slippa just åternäring och viktuppgång. Det är självklart att en anorektiker kan tänka sig att göra precis vad som helst utom just att gå upp i vikt och äta mer, vem förstår inte det? Men det är just att gå upp i vikt och äta, både mer och själv, som måste vara en förutsättning för att de sedan ska få annan vård. Jag anser att föräldrar, vårdpersonal och medier som hjälper dem att slippa just den livsviktiga somatiska vården gör dem en stor otjänst.

De privata behandlingshemmen borde våga vara hårdare och sätta gränser för vilka som får komma dit, så att klienterna förstår vad som väntas av dem och slutar förvänta sig mirakel.

Det är inte vårdens fel om någon inte tar till sig den.

Det var mitt ansvar att släppa anorexin och äta, för ingen annan kan göra det åt mig. Och det förblir mitt ansvar att inte släppa fram den sidan igen. Jag har ett val, du har ett val.